Aftonbladet – 21 november 1867, sida 2

grepp om hvilken position han der hade förvärfvat sig. Det var en talrik samling på klubben en af kapprävningsdagarne; en diplomat, som var känd för sin allvetenhet, tillfrågades af en i sällskspet, hvad nytt som händt, och svarade: SGrefven har blifvit sårad. Grefve Raoul! ropade tjugu personer på en gång. Ingen af åhörarne bade misstagit sig. Det var liksom då kejsar Carl fördom, i sittande statsråd, öppnade en depesch och utbrast: Mioa herrar, kopungen är död!4 — det var, säger jag, liksom då man vid detta tillfälle såg rikets stordignitärer resa sig upp och uttala Ludvig XIV:s namn. fru de Brevillan hade mångfaldiga gånger sammanträffat med grefve Raoul på ministerbaler, i Tuilerierna, vid kappränningarne, hos de utländska ministrarne, hos prins Pozzo di Borgo eller hos lord Normanby. Han hade, som man påminner sig, följt henne med sin uppmärksamhet, men icke stannat bland hennes uppvaktande kavaljerer. Kort efter det samtal, som hon hade ordagrannt återgifvit i sitt bref till fru Esteve, erfor Christine att herr de Sarelay flitigt uppvaktade i en förnäm spanskas salong, hvilken sedan ett par tre månader hade varit en af Paris lejoninnor. Grefvinnan trodde icke på stora passioner; dock förvånades hon öfver den omserg herr de Sarelay ådagalade att undvika hvarje anledning, som kunde hindra honom att flitigt uppvakta markisinnan dAstorga. Detta var för hennes egenkäriek ett ekäl till ny förtrytelse. Det ges qvinnor, som äro så inbitna egoister, att hvarje hyllning, hvaraf de icke erhålla företlimgen, är i deras ögon ett förräderi mot deras behag. Christine var en af dessa qvinnor. Nu då orsaken till den tillbakadregenbet, som herr de Sarclay visade, hade ett namn och en kropp, svor hon att visa den förnäma spanskan att det ännu fanrs Pyrener. (Forts.)