Aftonbladet – 21 november 1867, sida 2

utan att rygga ett enda steg, för anfallet a en sårad björn; han hade i Neapel korsa sin värja med en beryktad duellants, hvil ken skröt af att i botten känna den gawl äkta italienska fäktarekonstens finter. Afrika hade han en gång följt med på e expedition och i spetsen för en sqvadro jägare angripit ett kompakt moln af burnu sar, som stängde vägen. Det föll honor aldrig in att på skryt välja en obändig häs på en jagtdag; men satt hau en gäng i sa deln, så skulle han förr låtit bryta balse af sig, än stiga utaf förrän jagten var slu tad. Eno enda gång i sitt lif hade han för måtts att bära nationalgardets uniform, oci det var under bataljdagarne den 5 och Juni, då ban förvånade de mest bepröfvad veteraner genom sin kallblodighet. Inge farsot skulle kunnat förmå honom att lemn en stad eller hindrat honom besöka ett land der hans närvaro påkallades af en affå eller ett nöje. Då nöjet var slut eller affä ren uträttad, blottställde han sig icke fö så mycket som ett hellregn eller ett sol skolt. Det var hans grundsats att man allting måste göra sitt val. Ingenting syn tes honom till exempel mer aktuingsvård än en ryck. Hans filosofi kunde gamman fattas i två ord: för herr de Sarclay lå; det nyttiga blott i det angenäma. Denna samling af egenskaper, der mode var paradt med klokhet, godt hufvud mec varmt hjerta, entusiasm med tankeskärpa uppriktighet med beräkning, skulle ändock ieke räckt till att lörklara herr de Sarclay: stora framgång i alla riktningar, hos pen ningmännen likaväl som hos qvinnorna, om man icke dertill lade detta, jag vet icke hvad, som man benämner magnetism, i bris på något ord som betecknar sjelfva begrep pet; högst få ega den, men det ges ingen som icke varit underkastad dess inflytande och dess trollkraft. I den utvalda verld, der herr de Sarclay lefde, var hen känd under den förtroliga benämningen grefve Raoul. Ett drag, gripet på måfå bland tusen, kan -giiva eit be