Aftonbladet – 21 november 1867, sida 2

senden, som aflöste hvarandra, ett manlig och ett qvinligt. I hans uppförande mot er vacker qvinna, af hvilken samhällsställning hon än måtte vara, låg någonting me: än värma och galanteri: det ingick tack samhet deruti. Han tycktes vilja säg henne: Bedrag mig, förråd mig, gör mig all det onda ni kan; jag trotsar er att kunne tillfoga mig ett lidande, som kan mäta sig med den sällhet ni skänkt mig. Qvinnorna förstodo detta stumma språk: många .f dem älskade bonom endast der för. De, som hade rädt om en timme, er dag, ett år af hans lif, voro honom så at säga heliga. En vink, ett ord, och de hade honom åter hos sig. Några få, ättlivgar af den högmodige drottningen af Saba och som nmriinst af all gjorde anspråk på en evig hyllning, anklagade honom för simpel smak i sina kärleksäfventyr. cHen älskar oss alla lika högt!4 utbrast en rysk furstinna, som han hade följt till Wien och som sedan förvånades öfver att se honom fortsätta sin resa ända till War schau, dit hon icke begaf sig. Det påstods att, för att komma på modet, dansöser, som kommo från Petersburg eller Madrid, grefvinnor och baronessor, hvilkas ättartaflor måhända icke funnos på något riddarhus, och förnäma utländska damer, hvilkas aflägsna hembygd ingaf dem den föreställningen att de kunde tillåta sig ellt, hade haft det ivfallet, att låta föra sig till honom vid sin ankomst till Paris. Han egde sålunda stödjepunkter bögt upp och lågt ned, vid bofven och mellan kulisserna. Mean hade aldrig seit honom fälla tårar. oEa men, som förstår att lefvaX, plägade han säga, bar endest minnen, ingen saknad. Han dyrkade grannlagenheten som en gudom. Herr de Sarclay löpte icke efter faror, men han mötte hvilken fara som helst. Man hade sett honom i Ryssland utsätta sig,