Aftonbladet – 21 november 1867, sida 2

Efter hela nätter, tillbragta i klubbarnas försvagande luft, sittande omkring ett bord, på hvilka spelet omsatte fabelaktiga summor, tätare och talrikare än de torra löf, som fångats af ett vindkast, begaf han sig till de sllvarligaste öfverläggningar, utan att hans ansigte röjde spår af trötibet, och diskussioner, gom hvimlade af siffror, funno icke haus tankekraft försvagad. Bankirerna i Amsterdam och i Londons City skulle aldrig kuonat ana att denne samme man, hvars blick var så ren, hvars ord var så klart och som med så säker blick uppfattade alla sidor af en affär, nyss förut för: lorat eller vunnit fyra å fem tusen louisdorer på lansquenet. Några tvagningar med kallt vatten hade varit tillräckliga att återbringa honom i jemnvigt. De som kände honom bäst påstodo att han genomgick kroppsoch själsskekningar liksom fabelns salamander genomgår elden. De blott snuddade vid honom. Hans svaghet, eller kanske hans styrka, men bestämdt hans tjusniogekraft och hans förföriskhet härflöto af hans stora kärlek till qvinnorna. De allena hade förmåga att afleda honom från de vigtigaste affärer och stundom komma honom att alldeles glömma dem. De utöfvade en trollkraft öfver honom, och långt ifrån att söka värja sig deremot, fann han sig deruti med välbe hag. De märkte det. Han hade för vana att påstå, att det icke cifves någon qvinna som icke i något afseende af naturen undfött sin andel af förföriskhet, ingen, med ett ord, som är helt och hållet veanlottad. Denna förföriskhet, menade han, kunde ibland icke räcke till att göra sin makt gällande mer än en dag, en timme, en minut, men den hade alltid sitt ögonblick, och elden flammade, för somliga en stor vådeld, för andra en ringa gnista. Då han nalkades en qviona, blef han liksom förvandlad ; han hade icke längre samma blick, icke samma klang i rösten, icke samma tonfall, icke samma anletsuttryck. Man öfverraskade hos honom så att säga två vä