Aftonbladet – 20 november 1867, sida 3

Snabbt till flygt då själens vinge spännes Bortom fågelns rymder räcka hennes — Och hon sluter sig till vingadt tåg, Öfver våg. , Fält och sjöar, kullar, berg och lunder, Allt blir smått och RR sig inunder. Slott som koja: mullvadshög ändå, Från det blå! Sedt från höjden, mycket af vårt ?stora Tycks i nästan intet sig förlora: Dignitären skymtar för min blick, Som — en prick. Han är dock en fjäril ibland myggen, Och för honom massor kröka ryggen ; Om de sågo honom ifrån skyn! Annan syn! Qvinnan, hon, som hapens tycke vinner, Likt en pappersdocka hon försvinner: Skalet glitterhöljdt, men hjernan tom ! Höjdens dom! Men från ofvan synes stor den ringe, Som i gruset går med bunden vinge: Sjelfförsakelsens och pligtens man, ög är han!; Hjertat, som i långa nätter lider Aldrig klagar, jublar, fast det svider ; Klappar städs med bön på himlens port, Det är stort! Men jag måste åter sänka vingen, Att ej få ur sigte jorderingen: Jag är hemma der, bland andra små, Jag också. Nu farväl, du stora fågelskara! Lätt far den, som tanketom kan fara. Du ej blandar minsta reflektion I din ton! Stort och smått kan du väl ej åtskilja? Du fick blott instinkt, men icke vilja! Mången vinglös, bär på jordens stig, Liknar dig. 7 SIN