Aftonbladet – 20 november 1867, sida 3

svagheter, som vissa af hennes gunstlingar tillåta sig, och ett oändligt öfverseende med en qvinnas felsteg, som föranledas af ungdomens och skönhetens förföljelser; men då vissa män, som utmärka sig genom sin rena vandel och sin fasta karakter, äro offer för dessa felsteg och svagheter, då hejdar sig mildheten, och öfverseendet upphör. Sådan var grefven och grefvinnan de Bråvillans ställning i pariserverldens mest lysande kretsar, då en händelse timade, som uppväckte stormen i ett hem, hvars fullkomliga och djupa frid hittills hade varit af ingenting störd. Alice var nu tre år gammal. Man torde påminna sig det samtal som Christine hade råkat åhöra en balafton. Hon hade icke glömt det omdöme som fälldes öfver henne af Herr de Barclay. I början jäste harm och vrede i hennes hjerta; litet senare blandade sig dermed en känsla af beundran, som härflöt af hvad hon hade hört berättas om den stränge domaren. Han föreföll henne vara en man som var hufvudet högre än hela denna salongernas massa, som innefattar så många flacka karakterer, lifvande medaljonger med halfutplånad prägel. Han befann sig i je-nhöjd med henne. Med tålamodet hos en qvinna som är säker på sig sjelf och som vet att ett efterlängtadt tillfälle alltid inträffar, bidade hon den stund då hon skulle komma att gripa in i hans lif. Nu några ord om hr de Sarclay. Det fanns vid denna tid iParis, och bland de ryktbaraste medlemmarne af den ryktbaraste klubb, en man, hvilken man såg allestädes och för hvilken denna hvirfvel, i hvilken bändelser och ting neddragas, tyck tes ega hvarken faror eller hot. Det rörliga lifvet i en stad, der morgondagens fe