Aftonbladet – 20 november 1867, sida 2

en underlöjtnants liflighet och kysste hennes bländhvita hals. Dagen derpå öfverraskade han henne i hennes rum, hopkrupen i ett hörn af en kanapå, med hufvudet hvilande på en kudde och händerna slappt nedhängande, Ett enda vaxljus upplyste det stora rummet. Vid det buller har gjorde, då han öpppsde dörren, spratt hon till och reste sie näftigt upp. Plack, du riktigt skrömde mig!4 utbrast hon och visade hMjjom i detsamma ett ansigte badande i tårar. Men du gråter ju! ropade han och skyndade fram till henne. Jag? 4Dina kinder äro ju alldeles våta! Du måtte väl inte vara sjuk? Eller kanske är det Alice? så Alice! Stackars lilla barn! du älskar henne inte mera, och jag, som fordom vär din så kära Christine... Hon kunde icke fortsätta, utan sjönk snyftande i Guillaumes armar. Han stod alldeles bestört. Men hvad står då på? frågade han slutligen; för all del lugna dig, min vän! Jag begriper dig inte, Skulle jag inte mera älska vår Alice eller dig! Hvad i Guds namn betyder allt detta? Och han kysste med innerlig ömhet sin bustrus lockar, hals och händer. Ack, skulle du väl förr haft hjerta att göra mig denna sorg? återtog hon. Du ämnar resa, återvända till detta land, hvarifrån min bror återkom döende? Du vill utsätta dig för alla krigets fasor? Och du tror att jag skulle kunna lefva i den dystra boning, i hvilken du helt likgiltigt vill stänga in mig? Blotta ljudet af en trumma skulle gifva mig döden! Ack, det kostar då