Aftonbladet – 20 november 1867, sida 2

kabylerna, skälfde han gom en stridshingst vid trumpetens ljud. Han såg liksom i en dröm de arabiska ryttarne fly bort bland det höga, böljande gräset, de hvita burnusarne glänsa i det bländande solskenet, de leende tältraderna vid kanten af en å, som smyger sig fram genom den gula sanden, dammet af de bortdrifna hjordarne, samt slutligen fiendens läger borta vid öknens bryn. Han hörde de stridandes röster ackompagnera kanonens grofva bas, dånet af de galopperande sqvadronerna som störta fram till anfall, handgevärens smatter, posternas anrop, de korta kommandoorden, — och af en oemotståndlig hänförelse, skynade han in till sin hustru. cOm vi skulle resa till Algier?4 ropade han ifrigt emot henne. Hvad skulle det tjena till? Jo, ser du, man ämnar slåss der. Alla mina och alla din trors vänner äro der: Forlier, Noiremont, Verderet, Ferubert, markis de Erfeuil, Gombaud, och Gud vet hvilka alla. Och du vill att jag skall följa dig dit. Inte till Kabylien, men till Algier: Du och Alice skulle bosätta er i Birkaden eller i Mustapha-Paseha; der finnas förtjusande bostäder, mohriska byggnader som påminna om de gamla österländska sagorna. Man ser der palmer, verkliga palmer, och oranger, hvilkas gyllene frukter inte skulle begära bättre än att få falla ned i Alices händer. Der skall hon kunna tumla omkring i gräset utan fruktan för förkylning. Mellan tvenne stormningar skall jag skynda att omfamna er, och en vacker dag skall jag infinna mig hos er som general. Om du verkligen önskar det, så låt oss resa. Guillaume fattade Christine om lifvet med