Aftonbladet – 20 november 1867, sida 2

tJag hoppas det.4. Det är således en bestämd motvilja ! Nej, det är ett intryck, en instinktlik varning, för hvilken jag ej kan redogöra. Fru de Bråvillan är af sfinxernas race, retande och hemlighetsfull. Men man känner inte mer än en Oedipus som icke blifvit uppslukad af sfinxen. sTag er i akt! Från denna svaghet är det blott ett steg till kärlek. Den högväxte unge mannen höjde på axlarne. cOm jag vore nog oförsigtig att älska henne4, svarade han, så skulle mitt största straff bli att vinna henne. CJag steg upp och aflägsnade mig utan att bli bemärkt. Jag var blek af vrede. Under det jag aflägsnade mig kramade jag sönder min solfjäder. Jag underrättade mig om dens namn, som hade liknat mig med den gamla sagans sfinx. Han heter herr de Barclay. Jag skall hämnas för denna förskämdhet, som ser ett straff i den seger, om hvilken så mänga andra skulle tioga på sina knän. Gud gifve att herr de Brevillan inte må bli första offret för denna hämnd ! Jag har skaffat mig underrättelser. Om jag är retande och hemlighetsfull, så är err de Sarclay å sin sida djerf och öfvermodig. Jag skall ställa så till, att han inte kan undvika att bli presenterad för mig.4 Den berusning, man skulle nästan kunna säga den andakt, hvari herr de Brevillan rar liksom försjuoken, hindrade honom icke utt bibehålla krigarens känsla och eld. Han äste ännu de bulletiner som ankommo från Afrika, och krigets frossa genomilade hans idror. En dag, då han läste underrättelsen om att en expedition skulle företagas mot