i hvad som tilldrager sig med personlighe ten eller med nationen, beroende utaf ho nom, eller också är han allenast en falsi fiktion, en sjellmoteägelse, en tankens van börding på samma gång som vidskepelsen: förstföding, en oberättigad existens mid ibland alla de fenomenala existenser, dem just hans eget varde gifvit berättigande. Er Gud som skulle vara endast samregent mer sina egna naturkrafter, en tredingselle fjerdingsfurste i skapelsen, en maktfullkom. lighet, som skulle kuvna suspenderas på grund af några mellankommande af honom oberoende naturhinder, kan lika litet filosofiskt tänkas som moraliskt försvaras; en så. dan verldsregent, emot hvars sic volo et jubeo några ihållande regnskurar eller några opåräknade frostnätter skulle kunna inlägga ett plausibelt veto, vore visst icke längre skapelsens herre, utan dess allra ödmjukaste tjenare, i jemförelse med hvilken kälmasken på sitt rotblad vore en ganska respektabel potentat. Att således vilja frånkänna naturens tilldragelser den gudomliga viljans kausalitet vore lika kortsynt, .Jsom att, då man ser ett hit och dit kryssande segelfartyg, allenast tänka sig jvindarne, som oemotståndligt drifva det, och icke styrmannen som sitter vid rodret och efter sin vilja länkar dess bana. Det är icke Gud, säger man, som skickat norrländningarne deras hungersnöd, utan det är deras egen vårdslösbet, yttrande sig på en gång i en underlåtenhetsoch en öfverirädelse-synd; underlåtenhetssynden består deruti, att de mindre än -tillräckligt odlat och dikat sin jord; öfverträdelse-synden deruti, att de mer än lofligt och tillbörligt afverkat sin skog; med ett ord straffet är icke positivt gudomligt utan endast relativt naturligt. Nåväl, jag bekänner att jag icke kan uppdraga marginalen mellan dessa båda straffkolumner, öfvertygad som jag är, att äfven de relativa straffen äro Guds helt positiva skickelser. Och visst är, att föremålet för en strafftillskyndelse alltid gör klokast uti ati på engång anklaga sig sjelf och tillika deruti se ett Guds.finger. sig till varning och lärdom. Att således med biskop Beckman se en Guds straffdom uti nu ifrågavarande kalamitet, ken åtminstone icke insändaren af dessa rader anse för något så vämjeligt? försyndavde, som min herres tidning, förmodligen i korus med fere andra af samma retionelistisks färg, velat stämpla det till: Men invänder er theologie studiosus?, ?om biskop B.ckman har rätt i att anse den norrländska hungersnöden sösom en rättmätig straffdom öfver den norrländska befolkningens stora syndabörda (något som hr ?studiosus? tyckes medgifvs), är det då rätt af hela det öfriga landets inbyggare att genom insamlingar och sändningar afl understöd söka liksom undandrega de skyldiga verkningorne af det heliga rådslag, som skickat dem lidandet till en hbelsosam taktan?? — Ar det rätt att sälunda gripa Gud i händerna och vilja hindra havs domar, detta är det tvifvelsmål som biskop Beckmans herdabref väckt i mitt sinne.? Med förlof må jag bekänna, att herr studiosus, med detta. sitt tvifvelsmål väcker i mittsinne ett stort. tvifvelamål entivgen på hans egen ärlighet eller också på hats egen urskilning, ty sist anförda högst enfaldiga tirad står icke i ringaste harmoni med det myckna förståndiga han förut i sin artikel nedskrifvit. Saken är den, att ifrågavarande straffdom är icke ämnad att hemsöka allenast syddernb norr om t. ex. den 63:dje latitudsgraden; uten äfven så långt söder om densamma som landsmanskapets bann sträcka sig och som deltagandets band alltså naturligen bör sträcka sig, Ty vi äro icke allenast sorrländningarnes landsmän, uten vi äro också solidariska i många af deras eynder. BStratfdomen gäller icke allenast dem, uten äfven oss. Hela landet lär väl också bafva blifvit hemsökt af ett hördt år, mer eller m nåre i de olika providserna närmande sig till missväxt. Vi, som samla och afskicka understödsmedel åt våra bröder, äro allenast något litet mindre nödlidande än.de, och i samma mån som vi frånhända 0ss våra håfvor blir nöden större ibland oss sjeltva. — ett sätt att, såsom sig bör, utjemnå olyckan på hela Sverges befolkning, hvarigenom den på de enskilda punkterna må. blifva drägligare att bära. Detta är just det kristliga medlidandets väsende och ändamål, utan att för någon del den, bispringande må anse sig rättfärdigare och oförvitligare än de som bispringas. För dem är det en straffdom att behöfva emottaga; för oss är det en straffdom att genom gåfvor till dem behöfva öka den fyra tiden ibland oss sjelfva. Alltså må vi icgalunda frukta att vi genom vår gifmildhet Pgripa Gud i händerna och hindra hans domar? ; vi låta allenast derigenom domen 2å äfven öfver oss sjelfvo. Den samvetsbetänklighet br ?studiosus? låter hos sig påskina har. alltför mycken bismak af fariseism, liksom skulle han tro sina nordiska bröder enssmwa genom några synnerliga norrbottniska eller resterbottniska skötessynder hafva gjort sig till hemsökelsens helt specielt åsyftade offer. Nej, en hvar ibland Os8, Byd-svear som mnord-svear, må slå sig för sitt bröst och erkänna sin delaktighet i samma syndaskuld och gifva — af godt hjerta gilva hvad han gifva kan. Tänkbart vore, att ett annat år kunde hetta och torka komina att förbränna de sydligare fälten och att det då blefve till den höga norden som vi komma att blicka efter andsäjtring. EN AA SKEE CM om rm JA mL Pt Kil ce Br röd (fjO0 mg I BD Mm AH RM ju Ah om ee fr rr nr OD MT Len