Tlil utgifvaren af Aftonbladet. Då ni nti er tidning, den 1 dennes, välvilligt lemnat plats för en artikel angående det famösa norrländska herdabrefvet, hvars insändare tyckes gifva ett gunstbenöget förord för, att Per kända liberalitet? äfven måtte tillåta ett Psvar? från någon af ?vår kyrkas mälsmän? att i tidningen inflyta, och då ni emot en så beskaffad liberalitet ingalunda protesterat, så måste man derutaf draga den slutsats att ni på förhand gifvit ett slags indirekt löfte att i er ärade tid: ning tillåta ett. skärskådande äfven af de skäl som, till herdabrefvets försvar, motsidan möjligen skulle kunna anföra. På grund häraf tager sig undertecknad, visserligen utan att tillhöra vår kyrkas målsmän?, friheten att anhålla om införande i er tidning af följande rader. ! Sjelfva den ?theologie studiosust som i åberopade artikel, utrustad med er egen synnerliga rekommendation (i hvilken äfven undertecknad väsentligen instämmer), tagit saken om haud, erkönner sig lika med biskop Beckman tro på Guds straffdomar i verldshistorien? icke utan skäl åberopande, att den instinkt, som i alla tider kedt hbedendomen att tro på gudomens straffdomar öfver skuldbelastade menniskogenerationer, kan ej vara så helt och hållet falsk, äfven om den ej så bokstafligen bekräftades först af den mosaiska och sedan af den kristna uppenbarelsen?. Att denna instinkt? verkligen hos alla förkristna folk förefunnits lärer historien fulltygande bekräfta. Kristendomen kom — och nedåref sannerligen icke denne. instinkt, utan odlade den, upphöjde den till en trosartikel, den första i ordningen, inskref den i folkens innersta medvetande såsom en ovilkorlig följd af den rättfärdighet, som ännu ioiet folk vågat från. känna sin Gud, såeom en af hans väsentligaste egenskaper. Det är förat på den kri: stendomsfiendtliga, ja, motall religion fiendtlige, ståndpunkt, der man förnekar Guds personlighet och således äfven hans rättfärdighet; som man kan framkomma med det påståendet, att gudomligheten icke skulle ega några straffdomar i sin makt och icke heller ega naturkrafterna till sitt förfogande såsom medel för dessa sma straffdomars utförande. Antiogen mäste Gud vara Gud, allvis och allsmäktig, och allt i naturen Fn: dast lydiga redskap för bans. viljas fullbringande, eller också är Gud endast en afdankad storhet, den man i sanning skulle göra allt för stor heder att benämna Gud, såvida hans vilja numera ekulle vara vanmäktig vare sig i verldseller naturhändelsernas utsta kande: och bestämmande. Antingen är det visst, att i honom lefva vi, röras och hafva vår varelse och äro i allt, istort som i smått,