MUSIE. Bitt lifliga bifall kan allmänheten visserligen någon gång gifva debutanten till skänks, mea bibehällen framgång är ett godt bevis på verklig förtjenst, som ensam förmår att stadga välviljan till aktning och beundran, Att detta är förhållandet med signorå Sorandi, hvars tolkniog af Adinas parti i Kärleksdrycken?, alltfrån början anslående och behaglig, emellertid med hvarje representation vinner i värde, är hvad vi med sior tillfredsställelse erkänna. Den osäkerhet i intonationen, som vi efter det första uppträdandet nödgades anmärka, röjer sig visserligen ännu i ett och annat subito, som kan tyckas mera vågadt än segerrikt, men den musikaliska deklamationen är så förträflig, som det anstår en konstnärinna från den dramatiska tonkonstens moderland, koloraturen är utan fruktan och tadel, och föredraget i sin helhet uppenbarar den för ening af liflighet och måtta, som, grundad på varm känsla och sund urskilning, icke förfelar att på samma gång behaga och intressera. Då hon gläder sig i känslan af sin öfverlägsenhet, då hon häpnar öfver sin älskares plötsligt vunna mod, då hon pröfvar och omsider låter beveka sig af hans kärlek; alltjemt framstår Adina i signora Sorandis person sann, naturlig och intagande, mimiken och gesterna bära i sin sydländska liflighet gracens prägel, och de. ras vexling vittrar om det lagom mellan slöseri och armod, som ensamt förtjenar namn af verklig rikedom. Så många vackra egenskaper såväl för sången som för dramat äro mer än nog att beteckna signoran som en värderik artist med anslående aparition och tillfredsställande musikalisk besämming, och de väl höga toner, som då och då Jäta förnimma sig, kunna, så sällan eom det numera sker, föga störa njutningen af det myckna goda. Bäst tyckes oss den unga artisten i operans första scen samt i den mästerliga duon mellan Adina och Dulcamara. Koloraturarian i fjerde akten, som vi förr icke fått böra från svensk scen, gif ver sångerskan ett rikt tillfälle att ådagalägga teknisk färdighet, men är såsom komposition mindre lämplig; emedan de briljenta grannlåtstonerna icke särdeles träffande teckna den sanna qvinlighet, som nu hos Adina aflöst det skalkektiga koketteriet och retande öfvermodet. En melodi ur Donizettis varma och rika hjerta, som åt det innerliga gifvit så månget ädelt utryck, hade här värdigare afslutat partiet och gjort Nemorinos seger så mycket mera lysande. Nu förnimmer man snarare ett sfsked åt lekeakerna än ett välkommen åt allvaret, Vi lyckönska på det varmaste så teatern som allmänheten dertill att en så lycklig representant af den italienska sången, som den rikt begåfvade unga signoran omisskänneligen är, nu blifvit för denna säsong och början at den nästa vunnen för vår 1yriska scen, och om den repertoir, som af ryktet förkunnas skola blifva hennes verkningskrets, än icke, med undantag af?Barberaren?, utgöres at tondikter af synerligen