Aftonbladet – 18 november 1867, sida 2

R —— — .Zt— 27ms—: — ————..ÅA — sedermera ha rättighet at: bjuda hvem jag behagar. Svårigheten att få bjudningskort gjorde att personer inom de bästa kretsar satte en ära uti att få vara med.-hos mig. Min fest hade stor framgång. Jag bar en slät hvit klädning. Denna beriknade enkelhet inbringade mig komplimanger af alla och en finare uppmärksamhet af några få... Jag hade således skäl att vara nöjd. Den följande dagen var en af de ohyggligaste dagar jag ännu Pa Jag hade för. färligt tråkigt. Mitt lif sakner sitt nödvändigaste element: själsrörelser, — jag vågar icke säga kärleken! ?Man har uppgjort många teorier om karakterer och känslor. Är man väl ansvarig för de ider m a har, för de känslor man erfar? Hvarföre de senare mer än de förre? Hvarföre de ena och icke de andra? Är väl jag lik denna !qvinna som min klädning snuddar vid i förbigående, och hvarföre fordrar man att, då jag ej bar samma yttre estalt eller samma temperament eller samma instinkter, jag dock skall känna och tänka såsom hon? Jag bar läst Werther Renee, Manon Lescaut, Adolph ...... alla dessa odödliga arbeten som blottar någon vrå af menniskohjertat, Månne väl Manon Lescaut, den tillbedde Manon, skapad af ett helt särskildt ämne, månne hon var brottslig derföre att hon icke liknade den kyska Virginie, kom begrafde sig i vågorna för att icke jäta sig oskäras af en rå, sinnlig kärlek?