Aftonbladet – 16 november 1867, sida 2

STOCKHOLM ica 16 NOV. Utvandringen, I Oftare än någosin förut-har i dessa da gar, framkalladt af den hotande nöden i Norrland, i svenska öron ljudit och af svenska läppar uttalats ordet utvandring. Men ehuru detta ord är ett ödesdigert ord, har det dock nog lättsinnigt användts i det man här och der tillropat nödlidande landsmän att de skulle flytta ifrån sina Potacksamma tegar?, för at: icke begagna ett: ännu vida oftare användt, men ännu vida falskare uttryck sitt otacksamma land?. Det är lätt att säga till den nödlidande: ?vandra ut?; men man har dervidlag förbisett, icke allenast hvilken hjertlöshet ett sådant råd innebär, utan äfven underlåtit betänka hvilken skada det i sjelfva verket skulle bereda samhället, om rådet följdes i en sådan skala,-att alla de som t. ex. nu lida nöd och brist verkligen skulle tillgripa denna utväg att söka förbättra sin ställning. Utvandring är för Sverge en ultima ratio af det mest förtviflade slag. Sverge skulle endast lida, och lider nu redan i någon mån deraf — och detta, emedan det svenska folket icke behöfver denna utväg för att berga sig. Här är godt om svängrum för hvilket slag af arbete som helst — orsakerna till missnöje måste sökas i annat än Sverges naturliga förhållanden. I allmänhet verkar utvandring såsom botemedel för ett folks lidanden ungefär på enahanda sätt som täta åderlåtningar på en sjuk. De må lätta för stunden, men kroppen blir dock småningom alltmera blodlös. I vissa fall af febersjukdom kan detta medel ofta nog vara användbart — men nu lider Sverge alldeles icke af någon feber, som skulle tarfva kraftaftappning. Det är således orätt att svenska folket, om ock hittills i jemförelsevis blott ringare mån, tillgripit denna, om vi få uttrycka oss sålunda, moderna kur för blott och bart personliga och följaktlien också blott tillfälliga obebag. ISverge ionas inga för samhället vådliga elementer, som på en sådan väg behöfde aflägsnas. Men det faktum föreligger emellertid, att en icke obetydlig årlig utvandring från Sverge eger rum och det tyvärr i en stigande följd under loppet af de senaste tre qvingvennierna 1851—1865. De hotande utsigterna för Norrland låta oss ock förmoda att hågen för utvandring, förut icke synnerligen stark i dessa trakter af riket, nu måhända skall vakna med makt. — Bland motiverna för utvandring finnes dock äfven ett immaterielt, och detta motiv torde, ehuru oftast omedvetet, dock särskilt på svenska lynnen icke förfela att utöfva ein dragningskraft. Det ligger nemligen i utvandringens id gömdt ett frö af oberäknelig vigt i andligt afseende. Mognendet af de frukter, som detta frö framkallar, och till hvilkas art vi snart skola komma, är säkerligen en glad framtidsutsigt för hvarje nations sjelfkänsla, som skattat och skattar till utvandringen. I jemnbredd med Europa växer en ny verldsdel upp — det unga, lefnadsfriska Amerika med sina djerfva kosmopolitiska syften och utsigter. Europa ärde nationella skiljaktigheternas verkningsfält — Amerika skall i verldshistoriens häfder låta inrista bilden af den kulturfrukt, i hvilken alla dessa skiljaktigheters ädla elementer under den sanna frihetens baner uppgått i en