Aftonbladet – 15 november 1867, sida 2

verellt, på Stora Operan och i Boulognerskogen, på boulevardernas småteatrar och på Theätre Italien, så var det för att han icke skulle beböfva försaka någon ef de vanor som fordom hade gjort honom lifvet i Paris så gladt och angenämt. Guillaume hade icke vetat att han egde en så stark böjelse för ett rörligt lif, och blef helt öfverraskad af att finna sig vara sä käri dans, Detia var en upptäckt som man hade lätit honom göra; men tanken på att sätta sig upp emot den hand, som ledde honom, föll hon m aldrig ia. Då hav hade Christine vid sin sida, frågade han sig sjelf om han verkligen bade kunvat fiona nögot behag i angkarlslifvet. PAck, om de bara visste! tänkte han, lå han fick besök af några kamrater, som oro oförbätterliga älskare af ungkarl:litvet ch icke älskade annat än sina sablar. Oita kysste han i hänryckning grefvinnans and och utbrast: Giftermålei är blott en bisak; sällheten r du!? Dessa barnsligheter, som möjligen kunna ara egnade att väcka löje, gingo från djuet af hans hjerta. Han yttrade dem utan retention, liksom utan tillgjordhet, och undick genom uppriktigheten i sin hänförelse et ätlöje, hvilket i vår blaserade och hånulla civilisation så lätt drabbar uttrycket af assionerad kärlek. Skatter af ömhet beunnos ha legat dolda hos denne man, hvilen hade tillbragt en så sior mängd af år krigets hvimmel. Han visade drag af en nkänslighet, som återförde tanken till de flägsna tider, då galanteriet var en religion, i att säga ett af vilkoren för den allmänna mmanlefnaden. (Fors följer)