Aftonbladet – 15 november 1867, sida 2

— De brandskadade i Marstrand. I Mar. trands Tidning läses: Regeringen har till le genom branden härstädes nödlidande gifrit 500 rdr. DEE — Samfärdseln mellan Sverge och Norge. Norske telegrafdirektören Nielsen har i en apport till departementet om sin resa denna iommar i Nordland fästet uppmärksambeten vå förhållanden i detta distrikt och de tillstötande svenska, som, om vägar öppnades nellan begge, skulle lända till gemensam ytta och utveckling. Dessa förhållanden, skrifver norska Aftenbladet, skola, efter hvad ri hört, erhålla en grundligare undersökning . Skandinaviska sällskapet af prof. L. K. Daa och antagligen omfattas med förtjent ntresse på begge sidorna om Kölen. Vimed lela här tillsvidare ett utdrag ur telegraflirektörens rapport. Efter att ha omtalat svårigheten att erhålla arbetare i Nordland, neter det: Samma brist på arbetshjelp är också kännbar i Nordland öfverallt, der det icke ir fråga om sjöfart, och min uppmärksamnet blef såväl af denna som af flera andra anledningar fästad på det gagneliga i att å samfärdseln med BSverge lättad genom vägförbindelser från beqväma punkter vid de norska fjordändarne. Oaktadt vägförbindelser ligga utom mitt embetsfack, har jag dock ej ansett det för olämpligt att fästa regeringens uppmärksamnet på denna sak; isynnerhet anser jag det vara af intresse, om sådana vägförbindelser komme på tal i Sverge i en nära framtid, för att aflägsna arbetslösheten och nöden i det svenska Norrland och för framtiden bereda väg för tillförsel från öppna hafvet och oifva allmogen anledning till att deltaga i våra fiskerier på vintern, då betrycket är hårdast. Det synes också stå i en skarp motsats, att man på den ena sidan af fjellet lider hungersnöd och på den andra icke har arnar nog till arbetet, och dock är vägen icke längre mellan de inre fjordarne i Nordland och Indlandet mot Bottniska viken, än mellan det östoch vestlandska Norge, der afståndet icke hindrar allmogen att deltega i fiskerierna längs vestkusten. Till våra Finmarksfiskerier söker sig också den lika så långt bort boende finska befolkningen; förmodligen lägga terrängförhållandena der färre hinder i vägen för samfärdseln med svenska sidan, men allt tyckes häntyda på behof af samfärdsel, om hindren bärför kunna undanrödjas. Att detta kan ske, åtminstone på särskilda punkter, utan några jemförelsevis stora omkostnader, är utom allt tvifvel, och jag vill isynnerhet fästa uppmärksambeten på en vägförbiudelse från Mo i Ranen längs Tveer-elfven till gränsen mot Umeå-vattnet, omkring 3 4 4 mil; derfrån till den punkt, der de svenska vägarne sluta, skall det vara 10 mil. Såväl af hvad jag hörde af vägingeniören eom flere med lokalen bekanta personer, skull terrängen icke erbjuda synnerligt stora svårigheter, hvilket också framgår deraf, att denna väglinie befares både sommar och vinter med bästar. Oak. tadt på vägen öfver fjellen ej fiones någon tillflyktsort för menniskor etter djur, har dock efter hand utvecklat sig en icke obetydlig handelsförbindelse mellan handelsplatsea Mo vid ändan af Ranenfjord och de tillgränsande svenska socknarne, och ba Gessa under den rädande nöden fstt sin tillförsel af Nifeförnödenpheter öfver Mo, ehuru de måst forslas på hästryggen. Mo, som ligger vid ändan af en djup och öppen fjord, hvilken genom ett nyanskaffadt Sogfortyg står i förbindelse hela äret om med de reguliera ångbätstnrerua och med tiskelägena på Helgeland och ligger centralt för deltagande i allt förvärf i Nordland, synes erbjuda så många fördelar såsom ändpunkt för en väglinie, att jag af detta skäl tror, att uppmärksamheten först måste riktas på denna väglinies ävägabringande.?