Aftonbladet – 15 november 1867, sida 2

Det är inte mig I bören tacka, uten her de Brevillan !? Ea morgon några dagar derefter ropade man häftigt på Chrisune. Kaptenen höll på att dö. Hon skyndade in till honow jemie Guillaume, Då hen fick se henne, gjorde han ett försök stt sätta sig upp. Jag gär hädan! Skynda dig och kyes mig In sade han. on kastade sig om bans hals. Ett ögonblick höll han henne tryckt till sitt hjerta, derefter sköt ban henne mildt ifrån sig och fästade på grefven en blick så full af stumma böner, att Guillaume kände sig rörd i djupet af sitt hjerta. ?Var lugn?, svarede han. ?Jeag har pu intagit din plats.? En blick af glädje lyste i den döendes ögon, derpå beslöjodes de. Hjernan förvirrades, han talade om Constantine, om etormniogen och om de drömmar som plågade honom. Jag såg henne tydligt, bon var alldeles svartklädd !? mumlade han sakta. Christine knäföll; broderns hand föll tung på hennes axel. Hau var död. Sex månader derefter bodde grefvinnan de Bråvillen i Paris. Hon hade en praktfull våning vid Rivoli-gatan. Ingen skulle i benne ha igenkänt den unga tiicken i ylleklädningen, som man hade sett i det lilla huset utanför Döle; dyrbarheten och elegansen i hennes toilett var verkligen blåndande. Porcellaine, som mötte benne der en dag, hon i en liten kup, Christine i en magnifik kalesch, dragen af två engelska hästar, kastade på henne en läug och granskande blick. Om hon tillhörde vär verld, skulle man valla henne för en granlätsdocka!? gade on. .