Aftonbladet – 15 november 1867, sida 2

Officeren kastade bort sin cigarr. hb Låt oss då inte mera tala derum?, sade an. ?Men eftersom jag nu har dig här?, återtog Guillaume. Så gör mig det nöjet att stanna qvar i tre dagars tid. Du måste bli ett af mina vittnen.? Dei är omöjligt!? svarade Andrålifligt; jag måste nödvändigt resa i morgon.? Ingenting förmådde qvarhålla honom, hvarken Alberies böner eller Cbristines älskvärda enträgenohet. PMen betänk, gamle kamrat, att det väl skulle kunna hända att vi aldrig mera återse hvarandra! sade kaptenen. Afrikanaren darrade. Han gjorde en åt börd af tvekan. Fra Eståve, som befann sig i rummet, betraktade honom. Suckande fattade Andre Alberies hand, ?Den angelägenhet, som återkallar mig till Paris, är verkligen af yttersta vigt, sade han slutligen, eljest skulle jag icte ha styrka att neka.? Fra Estöves läppar rörde sig som om de hade tyst uttalat dessa trenne ord: Så mycket bättre !? Såsom herr de Bråvillan hade sagt honom, firades bröllopet tre dagar derefter, Utkommen ur kyrken, dit kaptenen hade låtit bära sig för att se Christine under den hvita slöjan, ådrog sig den unga bruden allas beundran såväl genom behaget och blygsamheten i sin hållnicg, som genom mildheten i sitt väsende. Hoa hade ett vänligt ord för alla som nalkades benne, och tycktes tacka de närvarande för den lycka som blifvit henne beskärd. De fattiga blefvo cke bortglömda ; de erhöllo rikliga allmosor, iem hon sjelf ville utdela. Och då hon öfrerhopades med välsignelser, svarade hon: