Aftonbladet – 14 november 1867, sida 2

verkligen! Hans blick, hans ton, den der kyssen på min hand, allt sade mig det... Man älskar då ännu i Paris!? Hon stödde begge armbågarne mot kamins frisen och fortfor att spegla sig med välbehag. Ja, jag är verkligen vacker?, fortfor hon; Pjag har svart bår kring en hvit panna, ett svall af lockar, mjukare än silke, blåa ögon, hvilkas djupa azur ömsom är mörk som natten och ömsom strålar af eld, en uttrycksfull mun, allt för uttrycksfull kanhända. Jag förmår inte alltid beherrska den. Ni måste ta er i akt, fru grefvinna!? Hennes blick föll på hennes bildsköna händer och upptäckte vid spetsen af en af dess fingrar dessa lätta spår, som synålens nötning qvarlemnar på huden. Jag lofvar att jag aldrig mera skall röra vid er, fördömda mnålar!... Har jag inte länge nog varit dömd till detta slafveri! Afven jag skall nu få nobla händer, händer som ingentiog göra! Om denna löjliga komedi hade räckt ännu en månad, skulle jag haft en kökspigas hårda och skrofliga ud I? Hennes anletedrag förvredos; hon fortfor alltjemt att betrakta sig i spegeln. En iskyla genomilar mig, då jag tänker på att Alberic skulle kunnat dö före grefvens ankomst!... Men nu, nu har jag vunnit mitt spell? Det klappade sakta på dörren. Hennes ansigte återtog i ett ögonblick sitt förra uttryck, och kastande ned spetsar och skrin huller om buller i skåplådan, sade hon med mild röst: Stig in?! Fru Esteve inträdde. Ahl! är det du!... Du vet redan nyheten??? återtog Christine med ett gapskratt. Ja, och jag kom för att bringa dig mina lyckönskningar. Nu då du skall bli grefvinna Brevillan, skall du väl nu komma håg mig?...? (Borts.)