SI UUTSVII YI UU RV: TEA Det har städse varit som en trosartikel anfördt från detta län, att jordbrukaren icke kunde reda sig utan någon binäring. Tack vare denna åsigt, som enskilta fördelar allt sedan år 1844 haft alliför klingande anledningar att hälla vid makt, har jordbruket mer och mer trädt i bakgrunden och binäringarne intagit dess berättigade rum i första ledet. Af förment omtanka om jordbrukaren har jordbruket blifvit underskattadt och dess värde underkändt. Då man påstått att jordbruket i detta län icke kunde föda sin man, utan att denne måste egna en del af sin tid och sina krafter på binä ringår, har man alldeles förbisett jordbrukets natur, som icke medgifver några distraktioner hos dess idkare. Antingen skall man vara jordbrukare bel och hållen, eller också bör man icke alls befatta sig med något jordbrok. Ty huru är det tänkbart, att en person skall kusna med lefvande intresse egna sig åt jordbruket, om han icke blott sjelf hyser den öffertygelsen, att detsamma, alla hans ansträngningar till trots, icke skulle kunna gifva så stor afkastning, att han derpå hade sin fulla bergning, utan han äfven hör samma visa sjungas i hans öron af personer och myndigheter, hvilka böra. vara så qvalificerade, ait deras uppgifter kunde tillerkännas vitsord för upplyst opartiskhet och oförvilladt omdöme. Detär en egenhet, som icke bör undgå uppmärksamhbeien, att ju mera jordbrukaren på senare tider varit ryckt från modernärimgen och dragen till binäringår, desto mer har det varit betonadt i länsstyrelsens femårsberättelse, att binäringar voro nödvändiga. Sålunda heter det för perioden 1855—60, att ?j en ort, der spanmålsproduktionen jemväl i goda år sannolikt ännu länge blifver otillräcklig för befolkningens behof, fasan af sju missväxtår icke bort afbidas såsom bevis att skogarne äro jordbrukarens naturliga bjelp och undsättvingskälla?. Men ännu större egenhet ligger deruti, att samma femårsberättelse, endast fyra sidor före citerade ställe, yttrar Patt i bästa år införseln föga öfverstigit hvåd som till angränsande län blifvit försäldt?. En sådan motsägelse skulle vara oförklarlig, om icke afsigten vore alltför genomskinlig. På ena stället har men den fåföngen att vilja lysa med den mnorrbotiniska jordmånen — en fåfänga som i öfrigt är fullt berätligad — mena på det andra finner sig egennyttan uppiordrad att advocera för de då rådande oefterrättliga skogsförfattningarne, och hvilken egennytta redan på den tid var farligt hotad. Det är en sådan moralisk skröplighet, som mer än mycket anvat varit hinderlig för Norrbottens naturliga utveckling. Skogarne ha dock icke alltid varit den binäring, som ansetts utgöra jordbrukets rivel. För mer än trettio år sedan fann sig länsstyrelsen föranlåten att anföra klagomål deröfver, att jordbruket led betydligt genom den för högt drifna tjärutillverkningen, hvaråt många jordbrukare; synnerligast nyhemmansinnehafvare egnade alltför mycken tid, och hvarigenom den redan odlade jordens behöriga häfd försummades och. nyodlingar allifor lamt bedrefvos, hvarjemte fem år derefter det skäl tillades, atterbetstiden för tjärutillverkningen sammanfaller med tidentör jordarbeten, och derföre är den binäring som mest skadar jordbruket. Redan vid denna tid började men äfven hyse farhågor för skogsbrist i kustlandet — farhågor som den närvarande erfarenheten visar ha varit slltför grundade. När man år efter anvat hör dessa klagomål öfver binäringars inkräktande af ar betskrafter till förfång för jordbruket; kan man icke nog förvånas öfver kortsyntheten hos. dem; -som inom länet haft det vidsträcktaste fältet, den högsta myndigheten, det största inflytandet och de. bästa tillfällena att skydda jordbruksintresset och leda länets ekonomi i den rätta:fåran. Man skall måhända invönda, att detta: är lätt sagdt, men icke varit så lätt verkstäldt. Vi skola se till huru dermed förhåller sig. Utan att öfvergå till den åsigten, att jordbruket:ensamt för. sig är otillräckligt till dess idkares -bergning, vilja vi dock antaga riktigheten af den erfarenhet, som under föI regående tider blifvit gjord, nemligen att detsamma varit underkastedt få många venskligheter till följd af klimat och temperaturvexlingar, att jordbrukaren haft svårt att bygga förboppningarne om sin bergning derpä. Men i stället för att i för jordbruket främmande förrättningar söka en hjelpkälla, hade det varit förebådt med så synnerligt stora. svårigheter att igenkänsna orsakerna till dessa vexlingar? Hade man icke på närmare båll kubnat finna botemedel och hjel;käl lor? Vi söka förgäfves i landshöfdingeembetets femårsberättelser efter någon antydan om, huru de anförda klogomålen må kunna bli afbjelpta, och likväl synes det. som den der bort hafva haft ein plats. Om. span: målsodliogen kunie anses mindre säker, innen de sanka ställena hunnit afdikas, var man derföre af. nödvänd gheten jagad till eflägsna binäringar? Vi tro detiecke. Ladugärdsskötseln ligger alltför nära landtmannens egentliga näringscren, att den icke varI mare bort beaktas. Visserligen kunna vederbörande åberopa, att de med ord sökt fästa uppmärksamheten derpå, men då detta icke hjelpt, hade det varit skäl att med handlpg icgripa. Så utan resurser har man icke verit, icke heller har man varit så utan inflytande, att man icke på ett eller annat sätt konnat. bereda tillgång till premier för detta ändamål. Premierna hede likväl bort vara så stora, att de icke blott kunnat ut. göra en sådan slags uppmuntran, som ligger i en utmärkelse, utan äfven en verklig hjelp. Man hade dervid bort fästa det vilkor förl premiernas erhållande, att afkastningen. af ett visat antal kreatur t: ex. i mjölk; ismör skulle uppgå till e:t bestämdt minimum. Härigenom skulle man kommit derhän, attl allmogen icke blott med större omsorg börjat egna sig åt ladugårdsskötseln, utan äf ven funnit sin fördel uti att väl utfodra sina kreatur. Naturligtvis vore till en början undervisare behöflige för ladugårdeprodukternas ändam lsenliga behandling. Detta hade dock endast en jemförelsevis kortare tid erfordrats, ty exemplets makt är stor, och man skulle sacrt fått se en annan Schwung? ilänets jordbrukare. Men så långt ifrån att man förfarit och han dlat idenva rikt