Aftonbladet – 12 november 1867, sida 2

inte sett kaptenen på någon tid, ekell ni knappast känna igen honom... Den stackars karlen gör på grafvens brädd.? Guillaume manade på postiljonen, som piskade på sina hästar. Vid det buller, som äkdonet gjorde, då det stannade framför vera sens till en trädgård, som var all. eleg uppfylld med enkla blommor och grönsaker, kom en ung flicka hastigt ut på trappan. Hon skyndede genast fram till honom, fattade kans hand och sade: Ack, skynda er, för all del! Min bror är så otålig att få se er!? Detta mottagande rörde bovom. Ni vet således att det är jag, er vän Guoillaume de Brevillan?? sade han. PJa visst; vi vänta ingen annan än er... Ack, min Gud, hvad han skall bli glad !? Grefven följde Christine genom en liten sal, hvsrs fönster lågo ät vester. Kaptenen satt, insvept i en kappa, uti en länstol, midt i den nedgående solens ljus, med sin enda hand hvilande på knäet. Ha. vände nu om hufvudet. Guillaume hede verkligen svårt att känna igen.honora. Han var redan nästan ett lik; allt lifvet hade dregit sig tillbaka till ögonen. Vid åsynev af Guillaume steg blodet upp till hans kinder. Han räckte honom sin magra gulbleka hend. ?Jag visste väl jag att du skulle koroma! utbrast han. Ez frosskekning öfverföll honom i deta ögonblick och han började att darra uvder ein kappa. Så här är jag ständigt!? återtog han. Derefter förde han med-en vänlig åtbörd vännen mot Christine, som stod på litet afstånd, och sade i glädtig ton: ?Mea så kyss dä min syster!? Christine närmade sig. Grefven, som ej. hade hait tid att betrakta henne, tåg henne nu i närmare skärskådande; hon höjde emot honom sia panna, som var omgifven lik; som af en strålgloria. Detta första intryck var icke gynnsamt för henne; hona var visserligen vacker, mycket vacker, men hon behagade honom icke.