Aftonbladet – 12 november 1867, sida 2

PAck, hvad jag skall tänka på mina angenäma regndagar!? Guillaume sflägsnade sig en smula förbryllad ; han var alldeles icke inbilsk och föreställde sig för öfrigt icke att den blandning af kupletter och pirouetter, hvaraf Porcellaines förflutna lis var sammansatt, kunde vara särdeles egnad att gifva långt lif åt denna efterskörd af ömhet, Emellertid var uttrycket dera! verkligen uppriktigt. vHvem hade väl kunnat tro att en lärka kunde sjunga så väl?? sade han till sig sjelf. Han tände en cigarr och stirrade tankfullt framför sig. Postvagnen rullade hastigt framåt, dragen af ett pur snabba hästar. Luften var klar och mild. Vid vägarne och på fälten syntes qvinnor sysselsatta med åtskilliga slags arbeten, De de: stackars varelserna skulle allt bli bra öfverraskade om jag talade med dem om hvad som nu sysselsätter mig?, tänkte han, Måhända skulle de inte heller förstå mig... Och skulle de väl ha orätt deruti? Är det väl så säkert att inte Porcellaine i detta ögonblick håller på att profva en oy klädning medan hon gnolar på en visa?? Då han kommit förbi det första hållet, tänkte han mindre. Man bör inte misströsta om att hennes sorg snart blir stillad?, tänkte han med ett leende; ?hon är en qvinna, och till på köpet en aktris. Alla sannolikheterna äro således på glömskans: sida.7 Då han hade färdats några mil, tänkte han nästan icke mera. Han såg framför våg ett dimmigt perspektiv sin sjuke vän och Christines otydliga bild, Snart utplånade. skuggan af den qvinna han icke kän: de minnet af den qvinna han kände. Han anlände til Döle i skymningen och frågade efter kapten Berthiers bostad. Dn hefanns vara belägeu i en by strax utanför staden. Det är ett hvitt hus vid randen af en äng med stora, lummiga träd rundtomkring?r sade en af insånarne i staden. ?Detligge. en löfsal i ändan af trädgärden... Om ni