Aftonbladet – 9 november 1867, sida 3

Md MA BIGTTERTA GULD KVURCA UNlCagtigt t Ivar knäskälen efter en mammuth. el Författaren, com trots det populära, fängs lende skrifsättet, eller kanske just i följ a deraf, iskttager sträng vetenskaplig anord 3 ning och noggrannhet, öfvergår efter betrak (j 2 2 r tandet af alfabetet eller fossilierna till e annan utgångspunkt eller centralelden, hvar med förstås den nedåt jordens medelpunk tilltagande värmen, beräknad till: det oer hördes gradtalet 195,0009 Celsii. Vi hoppa att framdeles få, i mån af arbetets fortgån; återkomma till detsamma, tilläggande nu en dast att det tvifvelsutan är ett bland de mes ; I lyckade försöken att för den stora allmän fl heten nedskaka de bästa och fullmognast frukterna på kunskapens och forskningen stora träd. Leclures choisies de litteroture frangaise, pa le major Staaff. I Vi ha redan förut i värt blad talat om detta utmärkte arbete, och vi återkomma i dag till detsamms endast för att omförmäla jden smickrande uppmärksamhet detsamma Jädragit sig i sjelfva Frankrike. De flesta betydande franska tidningar ha med stort beröm omförmölt detsamma, såsom Monit ren, Journal des Debate, Temps, Constitutiopnel, LibertÅ och Revue des deux Mondes och en stor mängd andra. Flere bland dem ha ansett hr Staaffs arbete ha lempat Frankrike den bästa bok af dette slag, och franska undervisningsministern lärer flere gånger ha subskriberat på detsamma för att använda det såsom premium åt folkskollärare i Frankrike. Nu senast har chefen för Frankrikes militärundervisningsskola, kommenderande generalen 8 Baiot Cyr, baron A. de Gondrecourt, åt arbetet egnet en i tidningen la France? offentliggjord artikel, som säkert skall med nöje läsas icke blott af hr Staaffs många enskilda vänner i fosterlandet, utan äfven af alla dem, som glädja sig hvarje gång en lendsman gör heder åt det svenska namnet i nilandet. General de Gondrecourts artikel lyder sålunda: Vid sidan af den ära, som ett stort folk kan eftersträfva, måste obestridligen den litterära berömmelsen ställas. Ett lands historia upprullar sig i dess skrifna språks förändringar. Stilens renhet, som mycket mer än eröfringarne blir priset för de drabbningar, racerpa leverera hvarandra, utmärker civilisationens stationer och försäkrar om den enda öfverlägsenhet, hvilken tiden icke kan förringa. Hvarje land, som icke bure annat än lagrar, vore ofruktbart; vi inhemta också i forntidens annaler, att herrskarne under alla tidsåldrar — med undantag af barbarerna — icke .varit mindre måne om sin litterära glans än om sina vapens öfverlägsenhet. Här genomträngde det sunda förståndet lika mycket som den goda smaken framtidens mysterier, gick i spetsen för generationerna och verkade mera för nationernas ära än segrarnes svärd och arkitekternas cirkel. I sjelfva verket skulle de inkräktade gränserna, samhällena, som vanslägtades, och de grusade monumenterna icke ha lemnat qvar åt historien annat än ruiner, om icke litteraturen, som undgått materiens skeppsbrott — såsom hon alltid skall göra — förblifvit lefvande och begåfvad med en evig ungdom för att från glömskan rädda dem, som, trots aMt buller de gjort i verlden, ändock icke gjort något annat än passerat igenom den. Det kan icke betviflas och ännu mindre förnekas, att Grekland, som till och med lärde romarne kriget, öfverletde sig sjelf, då det, böjdt under provinsförbållandets ok, såg sina beherrskare täfla om inträde i dess skolor och egna sig åt dess lärares undervisning. O, underverk! allt har försvunnit från dessa hjeltetider, då Pri ami söner höllo de till deras förderf sammansvurne konungarne i schack, och ensam lefrer den gamle Homeros för att aldrig dö eller snarare för att på århundradenas tröskel mottaga alia generationers hyllning. Hvem djerfdes väl i Rom göra anspråk på hög rang, om han icke talade Demosthenis språk måhända bättre än latin; om han icke, antingen han var statsman, filosof, skald eller helt enkelt lärd, hade tagit sin ingifvelse af dessa stora snillen, som tyckas ha skrifvit endast för efterverlden. Också böra vi alla, som genom olika förfäder härstamma från de racer, hvilka underkufvat eller omstörtat den gamla verlden, vara stolta, då vi genom våra författare öfvergå fäderneslandets ränser för att göra oss till exempel utomlands. ä dessa författare kalla sig Corneille, Shakspeare, Gethe, Dante, Camoöns eller Cervantes, må de vara från norr eller söder, från det ena eller andra halfklotet, så gör deras förherrligande menskligheten ära, och rmjan måste berömma den aktningsfulla vördnad, som gifver dem ett tempel, utan att fråga dem om deras nationalitet. De, som ha rest långt, kunna säga, om det icke är sannt, att den beundran, som egnas deras nationalförfattare, har låtit dem förnimma en vällustig rysning af stolthet. Då det förhäljer sig så, hvilket ljuft nöje är det icke då för 088, när vi träffa på en entusiastisk, upplyst och urbetsam själ, som, utan att vara vår landsman, fattat ett lifligt tycke för vår litteratur och egmat henne sin tid, sin beundran och sina insigter! För att lyda en känsla af tacksam ar: ighet och för att begagna tillfället att utdela ett välförtjent beröm, vill jag derföre här yttra några ord om den trots sin anspråkslöshet ypperliga, nyttiga och intagande bok, hvaraf hr major Staaff nyligen utgifvit den andra uppagan. Författaren har kallat sin bok: Lectures choi-Å ses de litterature frapgaise. Detta är mer än. olygsamhet, det är Jet rnekelse. Men läsaren san itke bedraga sig härpå, ty han skall snart inna, att hr Staaff, så samvetsgrann och omorgsfull i sina utdrag, så hemmastadd i vårt pråks finesser, så lycklig i det kronologiska ordandet. af framstegen i vår konst att skrifva, kickligt målat hvar och en af våra mästare och att dem i en sådan dager, att ingenting längre sfverraskar, hvarken skönheterna eller svagheerna i de citationer han gör af deras verk. Boken börjar med en historisk öfversigt öfver vår litteratur från dess första tid till Ludvig XIV:s århundrade. Detta anmärkningsvärda arvete, som är afdeladt i tre tidskiften, framstäler så klart som möjligt den mödosamma födslovända, som från Villehardonin till Bossuet gaf ifvet åt det regelbundna och ädla språk, som :rankrike talar. Derefter följer ett urval af tycken, hemtade från prosaförfattarne och skaljerna under dessa tre tidskiften, d. v. 8. från pråkets danande till dess definitiva organisering, amt slutligen ett rikt galleri, der våra författare rån Ludvig XIV till våra dagar utbreda sin rakt eller sina behag. Verket är så fullkomligt ordnadt, att läsaren ör hvarje blad, han vänder om, tror sig komma lt längre fram i berättelsen om en handling, i wvilken de nämnda författarne äro skådespelarne ch citationerna ur dem sjelfva utvecklingen. å bör hvarje litteraturafhandling vara beskafad, om man vill göra den till ett allvarligt ämne ör studium icke blott af konsten för konstens RA dt I fear fe nee RAL FÅ RA Ae Få