Aftonbladet – 8 november 1867, sida 2

tänkte på henne. Som jag för närvarande inte bar mer än en hand, och det den ven stra till på köpet, skulle du kanske vilja skrifva några ord till henne i mitt ställe? Diktera, så skall jag skrifva.? ?Nej skrif du, så skall jag sedan tillägga ett par ord och teckna under mitt namn, så ser hon att jag ännu är vid lif.? Det är verkligen bra eget!? tänkte Guil lanme i det han aflägsnade sig. Jag sökte nyss någon för hvilken jag kunde utgjuta mitt hjerta och son jag kunde älska... och så kommer den gode kaptenen och förser mig med en sådan... och till på köpet ett frontimmer!? Amputationen verkställdes. Denna operation, som nästan alltid är farlig, lyckades temligen väl; det vill säga, att kaptenen efter en viss tids förlopp kunde stiga upp rån sin sjukbädd och ätervända till Frankcike. Då han resie, var ban egenthgen enlast ett svart och köttlöst skelett; hans proil liknade en falks: men: såg af hans ansigte ingenting annat än en stor näsa som reste sig mellan tvenne ögon svarta som kol. Han hostade mycket. Major Guillaume, som väntade sina öfverstelöjtnantsepåletter i Paris, följde honom. MHederslegioneus officerakors hade gifvits åt den sårade. Om han hade dött, skulle man utvämnt honom till bataljonschef!? sade man i regementet. Sedan mejoren hade skrifvit till hans syster, hede kapten Berthier omfattat honom med en ännu varmare vänskap än förut, och då de båda vännerna skudes, den ene för att resa till Paris, den andre till Jura, sade Alberice till Guillaume i det ögonblick han steg upp i diligensen, som skulle föra ho nom till Pöle: a Käledes inte med 77