Aftonbladet – 8 november 1867, sida 2

svarade sergeanten. ?Jo, han ligger på fölt lasarettet.? Majoren bleknade. Hvad är det åt honom?? frågade han. Jag vet inte, herr major! jag såg honom för en timme sedan på en sjukbär. Kulorza väjde, min själ, inte i dag.? Guillaume ilade med andlös brådsko ä det håll, som sergeanten hade utpekat och anlände snart till fältlasareitet. Kirurgerne kommo och gingo mellan tvenne rader aj sårade, med uppkaflade rockärmar, buldansförklädet framför sig, bisturien och sågen i hand, och manschetterna sölade af blod, De som hade erhållit en första förbindning utfördes i de angränsande byggnaderna. En sjukvaktare, till hvilken majoren vände sig, förde honom till en madrass, på hvilken kaptenen läg utsträckt, med en soldatkappa kastad öfver benen. Det är jag, min stackars Berthier!? sade majoren, i det han gick fram tili honom. Kaptenen lyfte upp sitt bufvud, som hvilade på en helmkärfve. Jag har hvarken förlorat eller vunnit, svarade han; men jag har det inte stort bättre för det. Benpipan i öfverermen är krossad straxt invia axeln. En kuia har gjort mig den tjensten:? Nå ja, då tager man ut den.? Hm! Doktorn, som undersökt såret, an: ser att en amputation blir nödvändig? Han förde nu den lediga handen under ein skjorta. ABrelvet är ännu all:jemt der?, återtog han. Du har ju inte glömt det jeg bed dig om?7 ?Nej, visst inte.? Om, sedan operationen blifvit verkställd, ske skulle komma att åtfölja armen, le. ja OMM. OnfRe tel dr oo alt ja