Kaptenen var republikenskt sinnad, och pc litiken var ett ofta gängse samtalsämne mel lan booom och majoren, hvilken han gern dref in på detta fält. En dag då Guillaum hade retat honom med sin undfallenhet oci sin brist på bållving i politiska ämnen, ble kaptenen topp rasande. ?Hved är du väl egentligen?? sade ha: och slog handen i bordet. ?Jo, för min del är jag fransman!? sva rade grefven skrattande. Kapteven missförstod svaret och blef ond Ville man kanske låta påskioa att han e var en god patriot? Var det ett gyckelelle en förebråelse? Man måste slåss med d vapen de båda officerarne buro vid sidan och Albric upprispade dervid ett god stycke af skuldran på Guillaume, tom vack lade af smärtan. ?Ja, jag är då en.ristigt rå och vild sälleP ropade kaptenen, som med en förtviflad mir räckte sia vän handen. Detta är också en punkt i hvilken vi al drig skola komma öfrerens!? genmälde gref ven slädtigt. Alberic omfaranade honom. ?Ja, det må vara hur som helst, så ka: men aldrig läta bli att bålla af dig!? sad han, medan tvenne tärar runno utför haa torra och magra kinder. Det band, som förenade dessa båda mä mer än allt annat, var emellertid den red lighet och varma uppriktighet som läg i bå das lynne. Mer än ett minne från deras kamratli ee majorens själ, då han bn van rade tillbaka till staden. Ena underoffice gick honom förbi, och majoren frågade ho nom om han händelsevis visste hvar kepte: Börtbijer va: ; Nta Burthier vid tredje kömpeniet?