Aftonbladet – 7 november 1867, sida 3

kant Ior, eller atminstone icke blivit omI nämnd af professor Palmblad, som annars t Nordencrantz egnat en temligen fullständig karakteristik i Biografiskt lexikon ). För att rätt kunna uppfatta situationenBi TIföljande skildring, anse vi oss böra omInämna, att ehuru Nordencrantz tillhörde det Junderlägsna mösspartiet, stod han dock för sina finansiella insigter på en temligen god fot med hattregeringen, som på 1750-talet lofta inhemtade hans åsigter, hvilka han då meddelade i ofantligt vidlyftiga memorialer. Inom mösspartiet var han högt uppburen och äfven hos många ibland dem, som hemsöktes af förlägenheten i allmänna rörelsen. I anledning af Sverges i finansielt och ekonomiskt afseende bekymmersamma ställning hade Nordencrantz 1754 erhållit tjenstledighet i kommerskollegium, för att efter K. M:ts uppdrag och specielt enligt några af riksrådens uppmaning författa sina tankar öfver vissa ekonomiska ämnen, deribland äfven rörande orsakerna till den höga handelskursen?, Detta uppdrag fattade N. så, att han borde uppgöra ett helt politiskt-ekonomiskt system, heldst thy förutan kunde ingen räddning blifva möjelig?. På fjorton dagar Pförfärdigade han under natt och dag? ett utkast till detta system, som på något öfver 400 skrifna ark i aldra största korthet antydt blef. Men när den sedermera såsom aktor i ständernas kommisioner bekante borgmästaren Renohorn fick kunskap om det uppdreg som Nordencrantz erhållit, så begärde äfven den förre ?underdån ödmjukast? hos ges kreta utskottet att med en eller annan väns tillhjelp äfven få författa anmärkningar öfver hvad som kunde synas hindra rikets uppkomst i hushållningen, men? — och nu framträder denne omtänksamme mans försigtighet för egen del — utan att behöfva undvika det som kunde strida mot gällande lagar, och utan att råka i ansvar för de enskilda tankar, som uti dessa anmärkningar kunde sig insmyga?. — Häruti? (d. v. 8 uti Renhorns ansökan) skrifver N. — ?gå jag genast en illfundig, arglistig och gluppsk hund ligga på lur, som ville sig tillegna och äran hafva af hvad jag med hufvudbry och hjertevånda uttänkte.? Renhorns ansökan bifölls den 6 Aug. 1756, dock under uttryckligt vilkor Patt hvad i så måtto blefve utarbetadt endast skulle till secreta utskottet aflemnas? — och ett alldeles dylikt förständigande tillställdes äfven Nordencrantz befräffande hans ofveanomtalta arbete, men hvaröfver han, som var en stor vän af publiciteten, blef högeligen förtörnad, dock utan att dervid ännu kunna något åtgöra. Men hvarken secreta utskottet eller riksens råd lade den vigt vid N—s utarbetade systemprojekt, som förf. väntat och fordrade, och böra vrede växte fördenskull alltmera. Emellertid utkommo under loppet af 1758 några påminnelser mot en af Nordencrantz under nästföregående riksdag utgifven skrift Om Lag, Domare och Folk?, hvilka anmärkningar han ansåg uppenbart strida på det allra betävkligaste, vådligaste och sann frihet förstörande sätt mot de principier, som högoch rättsinnigt följdes i Borgareståndete, af de öfriga stånden bifallna, memorial angående Instruktionen af 1741 för Nedre justitie Revisionens Justitiecanzlersembete och 1738 års förordning?, hvadan N. fann sig föranlåten genast utgifva ett Interimssvar? (som dock utgjorde en diger volym) med löfte att ett POmständligare svar skulle utkomma, stäldt som Memorial til Rikets H. Ständer sjelfve?. Detta tillkännagifvande utgjorde en krigsförklaring mot riksens råd (d. v. s. motregeringen) som alls icke påaktat hvad N. i det ofvan omnämnda finanssystem föreslagit, och med den, enligt bans fasta öfvertygelse, olyckliga verkan, att handelskursen ytterligare stegrades. Riksråden hade nu uppmärksamheten änmera fästad på N—s åtgärder och öfvervakade noga hans företag, I största möjliga tysthet både författade N. och lät trycka det utlofvade omständligare svaret?, som blef en foliant på 700 qvartsidor, och hvilket rubricerades såsom Memorial till näst sammanträdande ständer. För säkerhetens skull förvarades, till boktryckarens betryggande, manuskriptet hos denne, men i Tförsegladt konvolut och det tryckta arbetet hemfördes till förf., som dessutom tog tysthetslöfte på hedersord af boktryckaren. Men. alla dessa försigfighetsmått till trots anmälte riksrådet friherre von Höpken den 1 Sept. 1760 i rådkeommaren, att ban af en händelse fått höra, huruledes hos en boktryckare i bufvudstaden 1000 exemplar blifvit tryckta af en skrift som vid riksdagens början skulle utspiidae. För att härom förvissa sig hade ban befallt samtlige Stockholms boktryckare att noga och på deras ed afgifva förteckoing på alla de böcker och skrifter som hos dem sedan nästlidne år blifvit tryckta?. Befallningen hade fullgjorts ef alla, undantagandes af Grefing, som 7i stället för ett på sin lista uppföra en viss af honom tryckt skrift, uppviste för riksrådet v. H. de lösa profarken af densamma under titel: Till Rikets Höglofl. Ständer, församlade vid Riksdagen 1760. En vördsam föreställning?. Under företagen läsning af boken hadev. Höpken deruti funnit åtskilligt rörande rikets författning förtjena uppmärksamhet — Pthy hemställde han till Deras Excellenciers ompröfvande hvad med denna skrift borde åtgöras?. De företogo sig nu att läsa den, eg funno derefter för godt höra om justitiezansleren ?kunde hafva på embetels vägnar något alt mot den påminna?. . Då skriften utgjorde närapå 700 sidor, fordrades för en mnoggranmare läsning deraf längre tid än riksens råd derpå användt, och justitiekanslern blef således icke färdig med sitt memorial förr än den 22 September. Han sade sig med häpnad hafva inhemtat huruledes på flera ställen i detta arbete ?rikets ständers egna, för sig och riket, gjorda lagar beskrefvos såsom stridande mot deras frihet . ch utverkade ef vissa embetsmän till deras makts förökande?; — att vissa K. M:ts författniogar gjordes misstänkta? — att misstankan syntes vilja uppväckas emot regerings-arten, i anseende till anstalter om högre och lägre embetens beklädande på det nu fastställda sättet? —