Aftonbladet – 7 november 1867, sida 2

mörk gång mot en liten gård af oregelbunden form, till hvilken man kom in genom ett hvalf. De första :soldaterna, som kastade sig dit, mottogos af ett kulregn. Skott lossades från alla sidor och genom hundra. tals gluggar i muren, De anfallande svarade på måfå, sammanträngda och decimerade under hvalfvets dystra båge. Kaptea Berthier marscherade helt lugnt ända till midten af gården, och vändande sig om till sina män, som om han hade varit på en parad, pekade han med spetsen af sin värja på en låg port på midten af en stor byggnad, som såg ut som en kasern. Slå in den der!4 ropade han, och gick derpå sjelf rakt fram mot porten, ans exempel elektriserade de tappraste; man följde honom i språngmarsch, och snart föll porten io. 1 samma ögonblick som hans ursinniga trupp slörtade in genom den, träffades kaptenen i axeln af en kula, som krossade armen nära leden. Hans kraftlösa hand tappade värjan, Var det inte det jag visste!4 sade han för sig sjelf. Men stålsättande sig mot smärtan, och innan man ännu hade hunnit märka att han var sårad, tog han upp värjan med venstra handen, svängde den öfver sitt hufvud och försvann i skymningen inne uti en låg sal, der man slogs midt i röken. ; En qvarts timme derefter var kasernen stum som en graf, och segervinnarne stör. jade ut genom en bakport, lika vilda djur, som rusa ut ur en bur. Vid hörnet af ett hus vacklade kapten Berthier helt plötsligt; han såg ingenting nera, snafvade och föll framstupa på gatäggningen. (Forts.)