Aftonbladet – 7 november 1867, sida 2

I Snart var allt insveptidamm, mörker og rök; öfverallt larm, fasa, förvirring. Kv lorna smattrade som hagel uti brescher ricochetterade mellan stenarne och slog stora hål bland de anfallande. Der, hvares man nyss såg grupper af menniskor, synte vu endast förfärliga tomrum; men emeller tid skred man oupphörligt framåt. Andra kolonnen, densamma i hvilke kapten Berthier med sina sappörer befani sig, framkastades nu i sin tur. I ettsprång var den framme vid ytterkanten af breschen som var beströdd med lik, och störtade mo en vall af krenelerade hus, som bildade lik som en mur innanför muren. Zouaverna grenadiererna, öfverste Lamoricigre, majo! Guillaume och tjugu andra officerare tref vade omkring bland ruinerna, sökande er utgång, utan att finna någon, tFram med edra haekor och petarder! ropade kapten Beribier till sina sappörer. som rusade mot muren med sina verktyg. Plötsligt kreverade en mina under bre echen. Det var som ett kanonskott bland tusen handgevärsskott. Explosionen ska kade Constantine i dess grundyaler, och et dammoln uppsteg mot himmelen; ett regn af spillror och sönderslitna. lemmar nedföll derutur ; stenen, träet och menniskoköttet blandade sig om hvarandra. Det var som ett hål i anfallet. I samma ögonblick kastade sig den tredje stormkolonnen i denna ugn, och påträffade der öfverste Lamoricigre och omkring honom tio officerare, hvilka, svarta af krut, med blodiga och svedda ansigten, pästan blinda, rusade omkring i denna dimma af rök och eld och skreko med ursinnig stämma: Framåt! Framåt!4 Grifve de Bråvillan högg ivildt rageri mot de mohriska husens fårade murar,