Aftonbladet – 7 november 1867, sida 2

lejonmule; de gamla zouaver, han hade bildat, betraktade honom der han stod rak som ett ljus, med hårdt åtspändt bälte, med fezen långt ned i nacsen och med brinnande blick, Alla insågo att hänförelsen hos en sådan chef skulle föra dem antingen till seger eller död. Inemot klockan fyra trädde tvenne generalspersoner in uti Datteriet som besköt den ramlande fästningsvallee, Man igenkände general Vallte och hertigen af Nemours. En dallriog genomfor kompanierna; man hörde eft sakta klirrande af vapen; soldaterna slöto tätare ihop sina led. Major -Guillaume, som nyss hade anländt, gaf kapten Berthier ett kraftigt handslag. , MVi återse hvarandga deruppel? sade han till honom med klängfull stämma, i dethan pekade på Constantines fästningsvall, Man skall försöka att rensa undan så pass, att det inte skall återstå någonting för er att öra.? ?JSag förmodar att det skall finnas plats för oss alla på den väg I gån?, svarade kapten n och drog sin värja; ?lycka till emellertid och glöm inte det du lofvade mig !? Men Guillaume var redan i anfallskolon nens första led; strax derpå såg man marskalk Valle, åtföljd af hertigen af Nemours, stiga upp på bröstvärnet och draga sin värja. Vid denna signal störtade öfverste Lamoriciere fram på glacisen. Framåt !? ropade han med dundrande röst, och kolonnen rusar i språngmarsch. Afståndet, som skilde den från breschen, var ännu icke öfversprunget, då en förfärlig eld mottog densamma; några soldater föllo och lederna brötos. Framäåt!4 ropade deras chef, och loppet fortsattes,