biträdena i fråga nödgats afgå just vid den tidpunkt, då deras arbete efter inheratad öfning först började blilva som mest gagneliglt Denna på arbetena störande omständigheten örfaller vid begagnandso af civila biträden, TRELEACARNTISAIRAEREAT Prinsen af Ponte Oorvo på Koldinghus. (Ur Nordisk Tidskrift för politik, ekonomi och litteravur.) År 1808 ver en afdelning spanska trupper af regementet Princesa inqvarterad på Koldinghus. Den 29 -ars väntades deras chef, Bernadotte, prins af Ponte Corvo, tillbaka til slottet. Han bade varit på en inspektionsresa i vestra trakten af hertigdömena. Man sade, att det var för att utvälja de bä sta ställena att anlägga batterier ot engelsmännen, i fall dessa skulle försöka en landstigning. Bernadotte hade beordrat soldaterne till revy den 29 på morgonen kl. 10. Hela dagen stodo de med fuil puckning och väntade honom otåligt. Först sent på degen kom prinsea tillbaka till slottet och mäste då åtvöja sig med en simpel defilering. Det var den vintern sträng köld, och de spanska soldaterna ledo mycket deraf. När del nu ändtligen på aftonen genomfrusna och trötta kommo till sina qvarter, gjorde de allt för att bli uppvärmda. De eldade med halm i de gamla kaminerna, på det att den sura bokveden desto hastigare skulle tändas, Spaniorerna brukade uppgöra en stor stockeld midt på borggården, och besynnerligt vilda togo dessa bleka ansigten sig ut iden osäkra röda belysningen, då de på aftonen. flockvis vankade af och an på gärden, sjöngo spanska sänger och hoppede eller dansade dervid med kastagnetter i händerna. På den tiden bodde en dansk öfverste Hviid med gin familj på slottet. Alla de främlingar, som på genomresan uppehöllo sig på Koldioghus, voro anförtrodda ät denna familjs omsorg, och många intressanta personligheter, både furstliga och andra historiska notabiliteter, blefvo på detia sätt 1öremål för deras omsorg. Det är från öfverstens fru som följande berättelse härflyter. Ofta har hon berättet för miz om lifvet på Koldinghus. Det var oförgätligt för heane, och genom att höra samnma historier stön digt upprepas blefvo de alutligen fast in präglade i mitt minne. Jag ätergilver så. ledes följande med trogen noggrannhet. Bernadotte var ieke omtyckt af de spanska soldateroa, och mången hbemsk ljuagande biick följde honom, då han på aftonen den 29 gick utefter deras led. In sakta mumling ljöd och nägra högljudda yttria gar af missnöje hördes, men de blefvo genast qväfda, och några vidare oordningar skedde ej. Öfverstinuan Hviid stod vid ett af slottets fönster och betraktade noga sil detta. För hennes öppna blick gick icke lött någonting förloradt — och just den dagen märkte hon, hvilken hemsk sinnesstämning hvilade öfver hela besättningen. Hon blef vittne till mången hänfull biick och hemligt tecken, hvilke, sammanlagda med de rykten, som voro i omlopp, uppfyllde henne med stor oro. Hon talade med sia mon härom, men de insågo att ingenting var att göra, ty dertill var saken för vigtig, På morgonen El. 105 vaknar hon och ser ett elaregn falla ned öfver fönstret. Förfärad springer bon upp, väcker bela sin talrika familj och ilar derpå till den flygel, der prinsen sof. Alla rykten, hon hade hört, alla ondskefulla hänsyftningar, som fällts, antogo allt mer och mer lif. I otrolig bast flög bon genom de många salarna och gängerna, under det att lågorna slogo ut ur de öfversta vindsfönstren, och det sä. ut, som om porten var inhöljd i rök oc lågor. Hon uppnådde prinsens förmak. Vakten vid dörren var bortse, men vid den, som ledde till prinsens sängkammare, stodo nägra spanska officerare. Häftigt opprörd, ropade hon: Väck hans böghet — elden har gripis våldsamt omkring kig och rasar just öfver denna flygel.? Man befallde henne tiga. Hon upprepsde ifrigt sin uppmening med hög röet. Då hotade man med hårda ord. Oförsagdt tränger hon sig fram och vill sjelf störta in will prinsen, men officerarne höllo sabeln för bröstet på here och sade på franska: ?Icke ur stället, madame, prinsen sofver och får icke väckas.? Hon stod säsom tilliotetgjord, plötslig visshet grep hennes det var således senut hvad man hade hv:skat om, priosen skulie undanrödft jas — han skulle icke väckas. Det sjöd och) 5! brakade i de öfre våningarne, faran kom N alli närmare, allt bopp om rädduing tyck fee omöjligt. Då tick hon plötsligt en ny Dl id — utan att säga ett ord vände hon rig om och sprang, fullt öfvertygad att prinasens lif berodde af heanes skyndsamhet och to sinnesnärvaro. Hon visste ea annan, hem -rd lig väg till hans rum, mer afståndet var! W stort. Med god känuedom om alla smyg10 vägar, spiralwappor och krokar i detia gamla k HH a ch må FR a KRK FA CJ slott ilade hon bestigt vidare. Slutligen 50 stannade hen vid en stor tafla i ert mindre! 5 kabinett. Denua vägg gränsade omedelbart 4 till prinsens sängkammare. Ett ögonblick jrd dröjde hon tveksam och orolig. Huru få 3 hovom väckt, utan ati någon ekulle höra H det? Täok om men redan vac aerione! För5 sigtigt tryckte bon på en bemlig fjeder —LN. taflan sprang fram, och genom denna öppna! W tapetdörr såg hon sig spejande omkriug ät! alla sidor. Der fanps ingen — endast prin117 sen, som lugnt läg 1 sin säng och sof. Io-!lw gen minut var ati. slösa bort, Ljudlöst när Li made hon sig sängen: det gällde nu attun-) M derrätta honom om den dubbla faran, utan 25 Bl genom något ljud, nägot utbristaude ord a förråda sig for de utenfor lyssnads ctfice 10 rarve. Hon fruktade, vit de cå skalle rise) 10 in och mörda honom. Försigtigt fick ) n 106 honom väckt och dels tecken, dels!tje genom Ora upplyst om den fara, som om, jfr gaf honom. 7Ers höghet måste följa mig? fu hviskade bon sakta och bestämdt, ?och det:r,. genast.? Derpå tog hon två massiva silt !W. verstakar, som tillhörde heone, från huosA. skrisbord och väntade i detangränsande ka den binettet. Korr elter kom prinsen, påklädd I a, pägra nödvändiga klädesplagg med en svart i 1. nmameiskappa, iordrad med gräverk, kastad! rar. Pfver exlarne. Så fort söm möjligt Oo). je framåt, under det ati iögen på nine s Ger en vax nästan ogenomtränglig och lågorna : 2 T lickede deras kläder, Sskert förde hon II son0m videre; och kort ester det Ge lyckligt! fran de kommir till den del af slottel, som!3 ta ke var så utsalt, gförtade prinsens flyce