Aftonbladet – 6 november 1867, sida 2

murstycken lossna, hvilka, så att säga, åstadkommo en i i gördeln kring AchmetBeys stad. Officerare hade visiterat approcherna, och man. kunde när som helst skrida ill den yttersta ansträngningen och framkasta stormkolonnerna. Men för att araberna, hvilka icke på något vilkor ville gifva sig och hvilkas motstånd de våras första lyckliga anfall ännu icke lyckats qväfva, ej måtte försöka reparera de tillfälliga skador, eom åstadkommits af det grofva bepe sartilleriets eld, utslungade kanonerna från Coudiat-Atis höjder på obestämda mellantider skurar af kartescher mot de grusade vallarne vid Constantines fot, hvarigenom man på samma gång rensade den väg, å hvilken de elite-kompanier skulle rycka fram; åt hvilka man uppdragit det ärofulla värf att rikta det afgörande hugget. Vissa förberedelser, som ej kunde undgå de af orolig väntan och ansträngning öfverretade soldaternas skarpsynta uppmärksamhet, antydde att den så länge efterlängtade timmen ändtligen var nära att slå. Ettrykte hade spridt sig i lägret, att den sista kamen skulle försiggå den följande morgonen. Blora tuppmassor hade under tystnad samlat sig omkring batterierna och i löpgrafvarne. Ett slags feber spred sig från led till led och höll i liflig spänning äfven dem som ej skulle komma att taga någon verksam del i den förestående striden. Man samtalade i hviskande ton. Några underof-: ficerare, som visste att signalen till anfall ej skulle kunna koroma att gifvas förr än vid morgonens första skimmer, försökte att sofva, med bufvudet slödt mot sina tornistrar, men öppnade ögonen i hvarje miput och sökte i den svarta nattens djup upptäcka en 2ryende Jjusning. Grenadisrer, 20uaver och sappörer stodo med uppskörta