Aftonbladet – 5 november 1867, sida 3

litet att betyda för sångundervisnimgen, hvarf han också kallar den Cneveska metoden ?e obetydlighet; men han säger ock på ett ann ställe, att tonträffningen haren så stor betydels att utan den (med gehörsång) all rationel u dervisning är omöjlig. — Detta är ej fullkomli; klart för mig, ty huru kan tonträffningen på c gång hafva en så liten och tillika en så uton ordentlig betydelse vid sångundervisningen? Författaren har förut angripit metoden, meda -I dess enda uppgift vore att uttränga gehörsånger genom att lära barnen läsa skrifttecknen, e nu anklagar han den för att befordra gehörsår gen. Han anser den skadlig, Pemedan den lä tare än notskriften leder till gehörsång. — Dett är åter ett af de ställen, hvarvid jag beklaga att jag ej kunnat följa den ärade författaren tankegång. Ty huru kan den: Chevåska met den leda till gehörsång, när den, såsom förfal taren sjelf tillstått, blott har gehörsångens be kämpande till mål. Författaren begagnar uttrycket tonträffninge såsom en följd af notträffningen (utmärkt af för fattaren!) — Med tonträffning förstår man i all mänhet konsten att träffa tonerna vid anblicke af skriftecknen; men hvad författaren menar mer notträffning vet jag ej. Jag är ganska ledsen att jag vid så många punkter i författarens ar tikel måste stå såsom en med ringa uppfattnings förmåga b.gåfvad person; men hur i all verlder 7 skall jag kunna förklara hvad författaren mena med att träfa noter? Kanske menar han känne dom om noternas namn och sådant, alltså de döda vetandet; men är detta förhållandet, då må ste jag bestämdt opponera, ty tonträffningen kar aldrig blifva en följd af kunskapen om noterna namn. Men, som sagdt, är denna betydelse a ordet blott en förmodan af mig. I ett par punkter tror jag mig dock med viss het kunna säga, att författaren har orätt. Så lunda är det t. ex. en liten obetydlighet, mer som dock är rätt karakteristisk. Jag hade yttra ett par ord om författarens sätt att diskutera er sak; han svarar derpå, att när jag kallar hans in vändningar lösa påståenden, har jag ju sjel medgifvit, att han icke har diskuterat? saken. — Detta lilla qvicka och pikanta försvar har verk. ligen roat mig. Men den ärade författaren vill väl säkert icke neka, att det är en sofism. Förf. har funnit notskriften lättare att lära än bokstafsskriften. — Ja, det är märkligt nog att det verkligen finnes personer, som haft lätt att lära noter, på samma gång som de haft stort besvär med bokvettet. Men jag kan försäkra förf. att detta endast är sällsynta undantag. När fört. deremot vill göra det till en allmän regel, ja, när han till och med gifver bevis? derför, då må han förlåta mig, att jag nödgas vara litet oense med honom derom, och attjag finner hans Pbevis? något ytligt, samt icke fullkomligt ?vetenskapligt, musikaliskt-pedagogiskt. Beviset lyder så: notskriften har ?4, säger fyra, olika slags tecken och bokstäfvernas antal äro tjugoåtta?. Senare säges, att dessa fyra slags tecken äro: notplan, noter, klaver och företecken. — Lika ytligt vore t. ex. att säga: för att måla behöfdes det blott duk, färger och pensel, samt att såsom en följd häraf det måste vara lätt att blifva målare. Nej, vill man bedöma ett studiums grad af svårighet, är det öfverhufvud icke nog att känna antalet af de kategorier, hvarunder svårigheterna kunna hänföras, man måste äfven känna antalet af sjelfva svårigheterna samt dessas beskaffenhet. Men det är mig omöjligt medgifva att författarens fyra slags tecken, blott såsom kategorier betraktade, är en vetenskaplig indelning. De behöfvas ju ovilkorligen alla fyra, för att genom deras förening kunna frambringa ett enda tontecken, och äro sålunda alldeles icke särskilda tecken, utan blott de fyra nödvändiga beståndsdelarne af ett tontecken.s Vill man ändtligen hänföra notskriftens tecken under några få kategorier, så blifva dessa efter min ringa mening följande: a) beteckningarne för tonerna, och b) eteckningarne för tidsmåttet; men hvarje af dessa beteckningar innehålla icke så få särskilda tecken, ja så många, att häruti torde ligga ett oemotsägligt bevis för, att notskriften är mycket svår åtminstone för sångaren. Jag hoppas förf. icke tager illa upp, att jag uppräknar dessa tecken; det sker naturligtvis ej för att lära honom, ty dertill anser jag mig ej vuxen, utan endast för att gifva honom tillfälle att rätta min mening, i den händelse jag skulle misstaga mig. a) tontecken: lika många tecken för hvarje af durskalans sju steg, som det finnes olika tonarter (höjder) att frambringa dem uti; alltså femton. — Antager man fem klaver, så erhåller man lika många nya beteckningar för hvarje tonart. b) tidsmåttstecken: 8 tecken (några säga kanske 6) för att uttrycka enheten ien takt, nemligen hela, halfva, fjerdedels och åttondedels noter, samt samma! tecken med bifogad punkt och slutligen den häraf följande mångfald af uttryck för taktenhetens fraktioner. Härtill höra också beteckningar för tonens förlängning (3 slag), och för tystnad eller paus (lika många som tecknen för enheten och dess fraktioner). Häraf följer, att en enda takt, som endast innehåller två lika långa toner, t. ex. en grundton och dess granne, i notskriften kan uttryckas på följande sätt: 15 tonarter (jag talar icke om oktavläget i dessa) gifver 15 beteckningssätt; 5 klaver förökar antalet till 75; och slutligen 8 sätt att skrifva hvarje taktenhet gifver oss 600 sätt att uttrycka en så enkel musikalisk id, som t. ; ex. den första takten af svenska folksången: ?Be-. vare Gud vår kung?, och det fastän notskriften ; består endast af 2 slags tecken (icke 4), tontecken och tidsmåttstecken. Ett skriftspråk, som nödgar sångaren igenkänna en och samma id under så många förklädningar, kan väl icke gerna anses enkelt och lätt för det stora flertalet; och när det blifvit kalladt ett universelt skriftspråk, är äfven detta mindre korrekt, om ock i alla länder det finnes några, som kunna läsa det. Detta gäller ju äfven om hebreiskan, och dock finnes väl ingen, som skulle vilja kalla detta skriftspråk aniverselt. I sanning universella äro deremot siffrorna, ty dessa begagnas öfverallt och af alla samfundsklasser. Den ärade förf. har icke nekat det af mig anförda faktum, att man i ingen folkskola hvarken här eller utomlands är i stånd att sjunga den enklaste melodi från bladet. Han säger blott, att detta är ett hårdt tal och omdöme?, o. 8. V., och när förf. försöker att bibringa lärarne den dn, det jag skulle hafva angripit deras duglighet, så synes detta mig (tillgif mig det, hr förf.) cke riktigt vackert gjordt, ty den af mig nämnda omöjlighet att lära folkskolbarnen noter, fritager u lärarne från allt ansvar för sångundervisninsens nuvarande opedagogiska karakter. Jag eger den största aktning för för:s insigt i musikaliska frågor, men när han säger, att jag rid uppvisningen i Jacobs friskola har låtit baren sjunga det höga giss, så tyckes förf. verklisen icke vara alldeles säker i sin uppfattning af onhöjder, när ingen stämgaffel är till hands. jag lät nemligen barnen sjunga öfningarne i D-dur, ich blott en enda gång uppnåddes e, alltså långt från giss. Om jag verkligen begått ett så oföråtligt fel, hade detta varit mitt, men alldeles cke den Chevåska metodens, hvilkens öfningar cke fordra ett sådant öfverskridande af det tillåtiga. Jag har utgifvit många sångsamlingar till olksångens befrämjande, och förf. kan der sjelf tfvertyga sig om att jag nästan aldrig skrifvit ögre än d eller e. Förf. hyser, som jag väl kan förstå, behofvet tt ega något solidt att hålla sig vid för bedönandet af metoden och han frågar för den skull fter yttranden af komponister. Jag är i det lyckliga tillfället att ega tryckta ch skrifna betyg om metodens förträfflighet af sän sådana som Rossini, Felicien David, Offenach, Gevaert, Elwart, Membree, hertigen af forny, grefve Nieuwerke, Rubinstein och många f Danmarks förnämste musici. Detta och anat mera, som kanske kan tjena den ärade förf. Jl moraliskt stöd vid en eventuel gynnsam dom fver metoden, står till tjenst när som helst, Innan jag slutar dessa kanske något vidlyftiga pmärkningar öfver förf:s artikel, vågar jag hopas, att förf:s sakkunskap och stilistiska talang ske blifvit satt i ett oriktigt ljus. — Hvad nu ter sjelfva sångundervisningen angår, skall det om kort utkomma en broschyr, hvari jag utan tt vidröra metodfrågan skall försöka framställa ndervisningens naturliga och nödvändiga orund) 36