Aftonbladet – 5 november 1867, sida 2

BYN BLAND BERGEN ). Roman af miss Thackeray. Öfversättning från engelskan. I sjelfvg verket hade bon ingen annan auktoritet för sin nyhet än Justine, som bört den ef Baptiste på slottet, som fått veta den i brev från Barbe, som nu var i England med sin matmoder, och fru Merard lägen att få underrättelsen bestyrkt med nödiga detaljer. Reine gjorde sig icke så mycket besvär med att förvissa sig om sanningen af hvad hon hört. Det var naturligt att så skulle gå; det var blott hvad hon länge väntat. egt hade då slutligen fallit. Hon knäppte bårdt ihop sina händer och gick framåt genom byn utan att ens böja sitt hufvud, tyst och med torra ögon, men med bittra tårar i hjertat. Hon gick bort till byns kyrkogård, der hennes moder och Petitpere hvilade under popIträdets skugga, och der i ett soligt hörn ontaines namn var ristadt på ett marmorkors, som Catherine låtit uppsätta och kring hvilket murgrönsrankan slingrade sig. Den strid Reine nu hade att genomkämpsa kommer alltid någon gång i lifvet till alla, då hoppets sista gnista slocknar, då längtan — buru brionande kan ingen veta, utom enhvar för sig sjelf — och glädjen dör och framtidens tomhet tyckes sänka ig, likt den oundvikliga skymningen efter en arbetsam :dag. Mörker och glömska och löd skulle i sådana stunder vara välkomna, välkomnafän de dunkla skuggorna och n i dessa dystra skymningsstunder — b skumma, ehuru solen kanske lymmardagens ljus strömmar öfver ten, Och sedan begynner striden, id utan vittnen, ty hvem kan se den andras hjerta? Och striden ek, jag önskade detta, jag föra mig ett annat, jag ville ha bättre än hvad jag är. Jag ville en lycka, som är mig förnekad. Herre, åt din tjenare! Har jag ) vara lycklig? Har jag icke rätmgång, kärlek och lycka?6 vilda smärtan och missräk193-—195, 197—201, 204—207, 19, 23-206, 28, 200, 231—233, h IE3-I55.