Aftonbladet – 5 november 1867, sida 2

nar en port och går fram en smal stig till den lilla kontorsbyggningen. Men innan han nädde dess dörr, öppnades den och Reine kom ut och stod ett ögonblick seende ut öfver dammarne der ostroneorterarne arbetade, och der en dunkel rödaktig solstråle speglade sig i det stillascående vattnet. Hon suckade, och derpå vände hon sig hastigt om ty hon kände, som man gör ibland, att vågon såg på henne. Någon! Hon vände sig om helt hastigt och då, ehuru hon stod alldeles stilla var det som om hela hennes bjerta ilat fram för att välkomna den enda person i hela verlden, som hon längtade efter och som hon minst af alla trodde sig skola få se. Hon sade icke ett ord, men innan hon visste huru, var hor i hans armar, och hennes undrande, ömma hjertevarma blick upprepade tyst berättelsen om de länga dystra månader hon genomlefvat under eaknad och smärta. Och då Dick såg på henne, då han återsäg hennes ljufva drag, var det honom som om hela den fala omgifningen, de förfallna bostäderna, det ödsliga träsket, blifvit öfvergjutna men den klaraste, mest strålande lans. Allt var dem båda också klart nu. ag tror ej att någon af dem visste i hvilka ord deras hjertas historia blef förtäljd — den bästa fullkomligaste historia som nägonsin här i verlden berättas -— men förstådd var den och dess sista kapitel fick till öfverskrift: Kärlek och lycka. Vi hafva alla seit en eller annan gårg klippor hopade på klippor, öde landsträekor, brutna trädstammar glidande utför bergväggarne, vredgade vatten öfversvämmande ängarne, dimmor och moln fyllande luften. Och i detta kaos hafva vi sett naturen, ar betande efter någon okänd lag, blott otydligt förnimbar för oss, insekter krypande vid hennes fötter, ordna och reda allt på mäktigt, storartadt vis, och slutligen frambringa den herrligaste harmoni derur. Och på samma sätt komma nr sorgen och förvirriogen i bjertats verid både mäktiga och milda resultater; stora klippor stå och skydda sipporna för middagssolens hetta; träd som stormen uppryckt hvila ljutt på mjuka mossor och latvar; snön ligger bländande och sval i remnorna på bergets sidor och stora, rullande stenar synas hafva blifvit uppehållna afamå lätte krypväxter, hvilkas gröna lad glänsa mot graniten. Ana