Aftonbladet – 5 november 1867, sida 2

Och med dessa ord skyndade han bor utan att ens se på barnen; en minut se nare hörde de hofslegen af hans häst ut å landsvägen. Men nu kommo alla tr arnen, som lyssnat med alla sina öron och fullkomligt förstått allt och darrat af sym pati, som barn alltid göra -— nu kommo de och slogo sina armar om den lilla enkar och nästan qväfde henne med sina omfam. vingar. Nej, nej, nej! sade Toto på sin brutna engelska, jag icke vill hafva dig gift. Jag skall gifta dig, när jag blir stor. Ah, Cathy, du vill väl icke öfverge oss ännu en gång? Lofva att du icke gör det, lofva, så är du snäll, ropade Totty. Rosa sade ingenting, men tog systerns hand i sin och kramade den af all makt, så att Cathy, halft skrattande, halft gråtande, måste bedja om nåd. Och så, med ännu en strålande, varm blick, försvinner lilla lyckliga Catherine i barnens hjertliga, men något tyranniska omfamning. Farväl, lilla Catherine, Ditt öde är dock icke så hårdt. Toto är din beskyddare; Rosy och Totty dina trogna följeslagarinnor; vänner och rikedom och frid eger du. Courseulles, der ostronodlingen bedrifves, om hvilken Fontaine på sin tid med så mycken hänförelee talade, är en bedröflig liten by, mycket ekräpig, full af tras:ga tunnor, söndriga kläder, ostronskal, gnisslande fönsterluckor, och är belägen vid kanten af ett stort träsk, som vid Jågt vatten sträcker sig en mil och mera, framåt sjöstranden, Ostronen äro planterade i Jånga vattepreservoirer der de i fred få växa och blifva feta, rundtomkring den lilla så kallade kontorsbyggningen, som ligger på en holme midt i dessa lugna och melankoliska sjöar. Det är icke ett ställe som bör locka resande, de eom resa för sitt nöje, nemligen, och dock hände det sig att Dominique, dagen efter det samtal i Richmond vi nyss berättat, just då han vid värdshuset i Courseulles kom ut ur stallet med en häst, mötte en herre, som ridit hit från Petitport på grefve Tracys bruna ridsto, och som bad honom hålla hästen en stund samt fråvade hvar man kunde finna fröken Chrtien. N Fröken är på kontoret?, sade Domini1e, leende och grinande så att hela tandköttet syntes, och Richard, ty det är naturigtvis Richard, går öfver den öken som ligser mellan byn och gstrondammarne, öpp