Aftonbladet – 5 november 1867, sida 2

kallande horom vid hang förnamn, jag ville så gerna att ni skalle läsa detta, at ni skulle förlåta mig hvad jag ämnar säga. Hennes ögon fylldes af tårar, hennes rös svek henne, men hon segrade öfver sin rö telse och talade åter. Justnu tycktes henn allt annat af föga betydenhet mot den stor: smärta, som så länge fyllt hennes hjerta Det låg en patos, som hon ej anade, i hen nes röst, då hon försökte, genom att tal; likaså rakt på saken och klart som Rein sjelf skulle gjort, borttaga på en gång och för alltid allt missförstånd. Sedermert skulle hon kanske icke kunnat tala, som hon gjorde pu. Men hennes sorg omga henne ännu som en sköld; hon var osår bar; nya krafter bade kommit ur sjelfve hennes svaghet och ånger öfver det för flutna. Jag älskade icke min make så som jag bort älska honom, då jag gifte mig med honom, sade hon. SJag förtjenar att straffas derför. Afven denna förklaring är et straff för min dårskap. Men om jag skulle få börja mitt lif omigen, och om jag med öppna ögon fick välja mellan den man som älskade mig och den som jag... den som... ja, tro mig, jag ville ej haiva det annorlunda än som det var. Ack, Richard, ni anser mig väl ej otacksam för det jag yttrar mig så? Jag vet huru ni skildes från Reine. Stackars Reine! Älskade Reinel4 fortfor den trofasta lilla vännen; det finnes iogen så ädel, så trogen, som hon. Hon lemnsade er emedan hon älskade er. Har ni hört huru sjuk hon varit? Fröken Williamson (det var om den, som skrifver detta, Catherine talade) ber skrifvit till mig om henne. Hon tror att Reine icke kan lefva länge om pi ej snart kommer äter, Ack, Richard, dyre vän, vill pi icke förlåta henne och mig och gå tillbaka till henne? Ingen her någonsin älskat er så som hon. De af mina värde läsare, som redan förakta Dick Butler och i bästa fall anse honom för en stackare, icke alls bättre än sina egna taflor, skola, fruktar jag, förakta honom ännu mera, ty hans ögon stodo fulla af tårar då han hade läst Reines korta lyckönskan. Gud välsigne er, dyraste väninna, sade ran och tryckte varmt fru Fontaines hand; vi har räddat mig från en stor synd. Jag skall skrifva till er i morgon, sedan jag alat vid henne.4