Aftonbladet – 5 november 1867, sida 2

det ömmaste, trognaste hjerta att tacka föl mera än hon kunde betalt med ett helt lift kärlek och trohet. Hon kände ingen sär deles tacksamhet mot tant Farebrother hvars penningar bidragit till öfverflödet : hennes trefliga hem, och som gjorde mere nytta nu än någonsin i sin förra egarinnar lifstid. Men den räddande handen, den beskyddande kärleken, som först hjelpte henne ur hennes emå svårigheter, var Fontaines, och Catherine glömde icke detta: det förra var en händelse, det senare en välsignelse. Catherine, sittande i sin ger long och med Reines bref i handen, tänkte och undrade på detta lifvets många vexlingar. Hon visste mer än väl att grefvinnan de Tracy endast alltför gerna skulle velat godtgöra hvad hon i fordna dagar brutit; att fru Butler och Catheripve Beamish längtade att på något sätt kunna förekomma den hiskeliga mås-allians som likt ett bart, huggande svärd oupphörligt hängde öfver familjens hufvud, och att de alla gerna skulle samtycka till denne förskräckelige Richards giftermål med Catherine Fontaine, Hon undrade storligen hvarför hon nu, då hon var enka, skulle anses för en mera passande hustru åt Richard, än för två år sedan, då hennes hjertas varmaste kärlek var hans. Catherine älskade honom ännu, bon visste det väl, så som somliga qvinnor måste ä!eka sin ungdoms ideal, älskade honom med en varm, trofast vänskap och ett hjertligt deltagande, som alltid skulle tillhöra honom, men icke eå som Reine älskade honom. Ack, hennes kärlek var lefvande och dog icke i födseln. Dick sjelf talade icke mycket om sina känslor, men ban höll uppriktigt af Catherine. Han visste ju att hon fordom älskat honom, och han unde ej annat än känna sig rörd af denna appoftrande ömhet. Han kom, med längtan efter deltagande, efter en vänlig själ att utbyta tankar med, från sitt toma ödsliga slott, till Catherines lugna, ljusa hem. Han kom med ett stygn i hjertat, med dystert förakt för sig sjelf, men der satt han dock bredvid henne dag efter dag. Han trifdes bättre hos henne än hos sina slägtingar. Reine, som han hade trott vara trogen som guld, hade svikit och öfvergifvit honom. Catherine behöfde blott räcka ut sin hand, han hade ingenting emot att taga den; och Catherine såg på honom och räckte ut hanlen, men Reines lilla bref låg deri. sAck, Richard4, sade hon, omedvetet