Aftonbladet – 5 november 1867, sida 2

den största glädje jag i denna verld kar hoppas på — glädjen att se eder lyckliga. Och Reine, hållande Josette vid handen. gick sjelf och lade brefvet i byns breflåda der det låg tills gamle Pierre, postmannen. i sin gamla nötta väska bar det bort öfvel slätten till Bayeux. Dick var på besök hos Catherine då hor erhöll detta bref. Hon rodnade djupt, der stackars lilla enkan, och hörjade darra när bon läste det, och med en hastig rörelse räckte hon det åt Butler, men tog det ge nast åter och satt tyst, med sina mörka ögon allvarligt fästade på honom. Hon såg ut som ett barn, som ifrigt söker påminna sig en halft förgäten lexa, och Dick undrade i hvad slags ord hon ville kläda sina tankar. Det var ett stort, lågt gammalmodigt rum, der de sutto — salongen i ett hus vid Richmondterrace, med tre djupa fönster med den behagligaste utsigt öfver floden med sina silfverdimmor och sitt slingrande vatten — vandrande omkring efter sina egna ljufva nycker — och öfver de rika lundar i höstens lysande färger, som klädde de bleka kullarnes sidor. Toto och Totty sutto i det ena fönstret, hviskande och skrattande åt hvarandras lustiga påhitt. Rosy satt hopkrupen på golfvet med en novell i handen, och Catherine satt i det utbyggda fönstrets fördjupning med ett blometerglas och en sykorg framför sig på bordet. Hon såg vackrare och ljufvare ut nu än någonsin förut, i sin släpande, svarta klädning och sitt barnsliga ansigte, förlänadt en viss värdighet genom hennes enkemössa, Bredvid henne, i en länstol, satt Dick nedslagen och vid dåligt lynne. Ni blir väl slutligen alldeles uttröttad att höra mig gräla och klaga öfver allting4, sade han. SJag försökte åter taga min målning i dag, men det blef ingenting af; jag kan ingenting göra — ingenting utom knota och klaga.t Dick brukade ofta helsa på den lilla enkan; han kom vid ytterligt dåligt lynne, och gick alltid tröstad och uppmantrad af fru Fontaines aldrig svikande deltagande och vänlighet. Hon hade af sin egen sorgliga erfarenhet lärt att vara mild och tålig mot dem som yandrade omkring i samma bedröfliga labyrint, der hon sjelf för icke så längesedan trodde sig alldeles hafva gått vilse. Allting var annorlunda nu, och Catherine undrade ibland hvarföre det var så, öch insåg att hön hade den käraste vän,