Aftonbladet – 5 november 1867, sida 2

ningen kommer svaret. CHvarför skulle icke sorg och missräkning vara din del? Hvarför skulle icke den smärtsamma erfarenheten blifva din? Kännedomen om det onda såväl som det goda? Lid tålmodigt, o, lid med tålamod, arma hjertal! Och anden tyckes tala till den svaga kroppen och en sista förtviflad ansträngning medför undergitvenhet, lydnad, tålamod: Och slutligen kommer ett segrande: 4Ske din viljet. I denna sinnesstämning synes det som om allt omkring oss hade röst och tunga, för att svara, att uppmuntra, bjelpa, trösta. Då allt synes vara förloradt kommer nytt mod, ny frid ofvanifrån, grönska kläder de förvissnade träden, ljus lyser bakom molnen, ja stenarne ropa och vitina om frid. å Reine gick öfver klipporna hemåt, läste hon tusen förut csedda, oförstådda ord i allt som omgaf hennes väg, ord om frid, tålamod, ånger, mer och mindre smärtsamma minnen; det låg något tröstande i hafvets brus, i dess sorlande musik, i sjöfåglarnes skri, i vindens sus, i sjelfva de vexlande rörelserna i hennes eget bjerta. Till och med popplarnes skugga, darrande på gräsmattan, tycktes hviska om lugn och ro, och småningom lugnades också hennes upprörda sinne. Hon gjorde sig inga förebråelser; hon visste icke änna om hon var mest att tadla för hvad hon i hela sitt lif skulle ångra; men då hon kom hem, kände hon på ett eller annat sätt att det värsta var förbi nu. Lilla Josette sprang emot henne och drog henne vid handen midt upp i hvardagslifvet igen, bedjande henne komma och se den kaka hon och bennes mor lagat till middagen; den stora hunden lade smekande sitt hufvud i sin herrskarinnas knä; fru Marteau kom glad och småleende emot henne. Reine gick omkring i sitt hus med blek panna och tungt hjerta den dagen, och sade sig oupphörligt att det var för sent att ra, men icke för sent att älska ännu; och så beslöt hon att ännu en gång skrifva till Dick, och denna gång blef brefvet afskickadt. Det var adresserad till Casherine, ehuru ämnadt för Dick. Det innehöll blott få ord. Jag har hört en nyhet rörande er båda, skref hon. SAf varmaste hjerta vill jag bedja för er lycka — af ett hjerta fullt af kärlek till er, af hopp för framtiden, aftro å er uppriktiga vänskap. Niskall komma hit en dag, I skolen komma båda — viljen I iekå det? — och sålunda skänka mig