Aftonbladet – 2 november 1867, sida 3

Politiska funderingar. Garibaldi är utanför Roms murar! gäge: ett telegram, och jordens frihetsälskande foll stå i andlös väntan och afbida underrättel sen att Garibeldi befinner sig innanför Roms murar! Skola väl de röda blusarne tåga upp til Capitolium eller slitas sönder af de fransk: örnarnes klor? Denna frågas lösning skal väcka glädje eller sorg öfver hela jorden: ty den strid, som pu utkämpas i Kyrko staten, är icke blott en kamp mellan italie nare och legda utländska knektar; detär der eviga fejden mellan mörker och ljus, som åter ger sig luft i en hufvuddrabbning. Under väntan på utgåovgen sysselsätta sig prestligans försvarare med att smäda sine motståndare. Den sista skymfen kom frår Frankrikes statsminister, Rouher, som, vid den middag de utländska utställnings-kom missarierna gåfvo för kejserliga komiten i Paris, yttrade: ?Jag tror att Italiens folk icke skall lät sig dragas i släptåg af dåliga passioner.? De dåliga passionerna äro folkets sträf. vanden att efkasta sig påfvedömets för. nedrande ok. Ett påstående, värdigt ett af den franska despotens förnämsta verktyg. Om begär efter ljus, frihet och framät. skridande äro dåliga passioner, hvad är då prestligans sträfvan att qvarhålla folket i mörker och förtryck. ?De pröfningar vi hafva att utstå skola skola blott tjena till att befästa freden, i det att dessa oordnade, lidelsefulla utbrott förqväfvas, åt hvilka man icke utan skam och fara kan gifva Europas och eivilisatio. nens intresse till pris?, forisätter Rouher i sitt tal. Den fred, som vinnes genom att förqväfva desea lidelsefulla utbrott, är skam och nesa för alla som sträcka sin arm till stöd åt den orättfärdiga saken; men icke är det en skam att se en slaf resa sig och i menniskorättens nawn tillkämpa sig sin fribet. Är det en fara att gifva Europes och civilisationens intressen till pris åt ljusets förkämpar, hvad är det väl då att vilja bevara påfvedömet, civilisationens onda genius? Men förgäfves arbeta prestligans anhängere på de stödjepelare, som skola uppbära påfvekonungens tron. Hvad som är ruttet mäste falla, och det enda uselheten vinner på sitt förlängda lif är att sedan få dö ännu djupare föraktad. ietor Emanuel har gifvit sina trupper befallning att från fyra ojika håll framträvga öfver gränsen in i Kyrkostaten. Ar det för att afväpna friskarorna om Garibaldi nekar att nedlägga vapen? Det vore att sätta truppernas trohet på ett farligt prof, och Victor Emanuels krona skulle säkert darra i det ögonblick den itelienska generalen kommenderar till anfall mot de teppra, som vågat sina lif för Italiens enhet och Romas befrielse. Bättre vore väl att gemensamt vända vapnen mot Napoleons våldgästande divieioner, och hellre falla med ära än lefva derförutan. Dessutom är faran för den franska öfvermakten icke så stor, ty det inre missnöjet Rasen banat EO nat eensbestsnnet vd