Aftonbladet – 2 november 1867, sida 3

Skämt och Allvar. Ett uogt fruntimmer af mina bekanta mötte mig på gatan, och som en flanör alltid har fr om tid så gjorde jag henne sällskap. å Vesterlåpggatan var det stark rörelse och vi skildes ofta af mötande personer. Då bjöd jag damen min arm. ?Det passar icke?, svarade hon och rodnade ända upp till hårfästet. Eo förmiddag stod jag på Gustaf Adolfs torg och kände mig plötsligt hungrig. Då passerade händelsevis förbi en gammal qvinna med pastejer i en korg. Jag köpte ett par pastejer och lät mig väl smaka. God dag!? helsade en röst tätt bakom mig och en hand slog mig på axeln. Det var en löjtnant af mina nya vänner. Jag ämnade just besvara hans glada helsning, men blef plötsligt förstammad då jag såg hans leende min förvandlas till en ogillande grimace. Hvad felas er? frågade jag. Han skakade blott på hufvudet och pekade på den halfförtärda pastejen i min hand. Den smakar mig särdeles väl. Det är möjligt, men det passar icke. fverallt möter jag dessa förfärliga ord: det rassar icke, och rättnu vet jag icke på hvilken fot jag skall stå för att icke blibetraktad som en vilde. Hvilket oerhördt misstag vi fransmän begå då vi föreställa oss svenskarna som isbjörnar. Tvärtom! De öäflas att klifva upp på etikettens styltor oeh trampa naturlig älskvärdhet i stoftet blott för att vara comme il faut. ?Nej, nu öfverdrifver ni. Man: behöfver icke kallas uppstyltad derför att man vet att skicka sig.? Kanske har ni rätt, mio fröken, och det skulle vera mig till nytta om ni ville i korthet upplysa mig om hvad som patssr och icke passar. ?Gerna; och det blir mig så mycket lättare som jag just börjet en samling af de gyllene reglor, som i sig innebära den stora konsten att skicka sig. Så hör på: Första regeln är: Hvad som passar för den era passar icke för den andra. En tiggare kan sätte sio på en hörnsten och spisa sitt mögliga bröd, ty det passar honom, men är man hungrig och har en snygg rock med en korf i fickan, så må man hellre svälta ihjäl än att stenna på galen för att äta, ty det passar icke. Der kommer en tjenstflicka trippande utför gatan, rödblommig och varm. Hon har zaw lävgt och tar en ginväg öfver Carl XllI:s torg för att komma hem. Men under träten vore det eå skönt att hvila en stund på den grönmälade soffan. Flickan är sjut:on år, vacker och dygdig. Skadar nte! Sitt hon ner, lilla vän, ty detpassar sig. Men der kommer en annen flicke, som också är sjutton år, vacker och dygdig. Hen2e8 psppa är embeteman med sex tusen riksdaler i lön, och derför kan lilla fröken gå klädd i broderad kappa och hatt med rosenkooppar uti. Hon kommer från sin musiklektion, der hon spelat ?En ung flickas dröm? i en hel timma, så att bon rn är trött till både kropp och själ. Tänk hvad det vore ljufligt att få hvila sig här och njuta af den friska luften från Norrström. För all del, lilla fröken, glöm icke att hon är en bättre flicka, och förr må hon stupa på hemvägen än ett rätta sig här, ty det passar icke.? Topp! au har jag er fast. Det var ni som siat pästod att jemnlikheten blomstrar här. Hvad menar ni då med töregående exempel? Ar dygd och oskuld mindre värda hos en tjenetflicka än hos henne som ri så naivt kallar en bättre flicka? ?Den sensre måste noga akta sig för tedel, men den förra ken vaia mer ogenerad, och icke bör hon hafva skäl att klaga der för att man lemnar henne större fribet.? Frihet! samma frihet lempar ni också åt era hundar. Fy, hvilken liknelse !? Den innebär en savning, men att söga sanningen passar kanske helier icke? ?Vill vi att jag skall fortsätta ?? Ja. — PBitter en qvinna på femte radeh, klädd i en simpel bomullsklådning, och ser en lustig komedi som nerrar henne ett skratta af bjertens grund, så må hon gerna skratta tills tärarne börja rinna, ty det pestar sig och gör godt för matemältningen. Men sitter hon i en ef första radens 1oger, klädd i hvit silkeskappa och med die manter pö håret, så måste hon draga sina muvgipor till ett fint leenae och hellre bita sönder tungan än att ge sin munterhet luft, ty det passar icke. : År vi en ringa man och ber en trolofvad, som är af lika ringa härkomst som ni, kan ni fritt kyssa hennes läppar i efekedets stund, men är ni en man af verld så måste ni stoppa era känslor i frackfickan och kyssa rruden på fingerspetsarne, ty en ärlig kyss passar icke. Nu komma vi till andre regeln, som lyder : Hvad eom passar på det ena stället passar icke på det andra. Den unga damen sitter i soffan och leker med sitt broderi och ni sitter bredvid och ritar mönster. Hon är van vid artighet, men vakta er väl att komma hennes person för vära. tv om ni också helt oskvldiet