Aftonbladet – 1 november 1867, sida 2

Det var svåra tider också för Reine. Samma dag jeg först eäg henne nere vid stranden hade hon hört en nyhet, som upprört gamla miunen och upprifvit ännu icke Jäkta sår, eburu hon kvappast trodde derpå. Stundom talade hon med mig om det förflutns, mev alitid med synbar motvilja, smärta och tvekon. Hade hon gjort rätt då hon flydde från den hon älskade, för att icke hindra hans lycka? Hade hon gjort orätt då hon undandrog bonom den kärlek som han kal Jade sin största lycke? Hon tycktes icke vara vise på någoi annat än att hon älskade honom lika ömt, lika djupt, lika stormande, hka bringande som förr. En gäng, blott en en enda gång skref hon fill bonom. Hon ämnade aldrig sända brefvet, men det var henne en lättnad att nedekrifva allt hvad som brände på hennes bjerta — alla hennes körleksfulla minnen — avt nedskrifva ord af frid och tacksamhet och välsignelse, ehuru hen kanske aldrig mera skulle bry sig om hvad hon kände för honom. Då hon bade skrifvit det lilla brefvet offrade bon det ät lågorca; papperet brann upp, men de skrifna orden kunde icke brinna, de mäste vara nägonstädes, vara öfverallt, tyckte hon, då hon såg askan fladdra bort. Hon sade till sig sjelf att ipgen eld kunde förtära dem, ingenting kande förstöra dem; i någon annan, fjerran verld, om ej i denna, skulle dessa ord tinna vägen till honom. Sista KAPITLET. ?Vänd, lycka, vänd ditt bjul! En dag, då Reine gick utför bygatan, nöite hon fru Merard, som kom från det jusröda huset, der bon bade tillsett åtskilig inptökning ovh rEngUrivg. Hon ber ett