Aftonbladet – 1 november 1867, sida 2

Dick tillbragte en tråkig afton på slottet, ensam i rökrummet, ty grefvinnan drog sig med sårad värdighet tillbaka till sina egna tum. Jean tyckte väl att Dick trasslat in sig I en dålig affär, men hans grundsats var att ej blanda sig i andras görande och låtande. Detta var icke hans sak. Dick var gammal nog att råda i egen sak; och om också fru Beamish och Ernestine, ville hela dagen ligga på knä och bedja honom afstå derifrån, kunde de visst ej förhindra honom att tycka att för honom fanns blott en enda qvinna i verlden och att hennes namn var Reine Chråtien. Dick fattade sitt beslut utan att fråga någon till råds. Hänsyftningarne på stackars fru Fontaine gjorde honom ondt och har made honom icke så litet; men han hoppades att de berodde på ett misstag, och und vek att tänka derpå. Reine hade varit svartsjuk, som qvinnor ibland äro. Det var alltsammans. Han gick upp till arrende gården tidigt morgonen derpå. Efter stor men hade det vackra vårvädret ändtligen kommit; åkrar och plogland glimmade i mor gondaggen; marken tycktes beströdd med kri staller och ädelstenar; glada röster genljödo ar den bländande morgonbimmelens hvalf. Gamle Chretien satt på bänken utenför den stora porten och solade sig, medan han be raktade sina arbetare, eom höllo på at sräfva upp en rofåker. Arrendegårdens höga ak, små torn och höga skorstenar afteck-: rade sig klart mot den blå himlen; dufforna flögo flockvis omkring, och de båda j: öga popplarna utanför porten voro fulla li f svällande gröna knoppar. God morgon4, eade Dick muntert. tHerrt Ohretien, hvar kan jag finne er dotter14 fötter d4 SR et är mer än jag kan säga, svarade!;