Aftonbladet – 31 oktober 1867, sida 2

Reines kinder brinva af harmens rodnac och den mycket fruktade Dick komma ir genom dörren. Gardinerna voro icke ned fällda för fönstren. Dick hade gått utanfö och bidat sin tid. Den hade kommit ns och nu gissade ban också i ett ögonblick bvad som händt. Han gick rakt fram til Reine och lade sin arm om hennes lif, lik som för att försvara henne, ehuru Reine var stark nog att, utan hans hjelp trotst den förskräckta, darrande gamla frun. ?Ni får ej säga något till Reine, som ni ej ville säga till mig, tant Matilda?, sade Dick strängt. Min älskade gosse, utbrast grefvinnan mer och mer ängslig och förvirrad, jag försäkrar dig att det är blott för ditt eget: bästa och för bennes, jag talat. Du har oatarligtvis gifvit ditt ord, men du känner icke verlden så väl som jag — — du vel ej för hvad du utsätter dig — du — da — Tyst!? sade Dick nästan för första gången i sitt lif uppbragt. ?Reine och jag förstå hvarandra fullkomligt och hafva kommit öfverens om att uthärda de obehag, för hvilka vi tillsammans kunna blifva utsatta.? Hans stämma veknade: han såg småleende ned på sin fästmö. Men hon svarade ej; hon var mycket blek och hennes ögon brunno. Hen reste sig till sin fulla längd och der hon stod i månskenet och i sin egendomliga landtliga drägt, såg hon ut som en sagodrottning eller förklädd prinBess. ?Gud i himmelen vet?, sade hon lugat, att jag är redo att dö för dig, Richard, men jog sk.ll aldrig gifta mig med dig, aldrig, aldrig! Det är icke första gången vå hör dylika saker, eller betänker hvilket offer du gör för mig, och öfverväger faren