Aftonbladet – 30 oktober 1867, sida 2

kant och dock så olikt andra ställen. Det ver som om ett lefvande vänligt väsende, en den busliga härdens och trefnadens ande, kommit emot henne och slutit henne i sina armar. Hon var glad att få komma åter till fribeten, till siva dagliga sysslor, glad att träffa sin farfar — glad att få återse Dick. Men någonting — en skugga kanske af hennes genomkämpade själsstrid — tycktes blanda en bitter droppe i hennes lycka. Det var blott en droppe, en liten öfvergående oro — likt ett litet moln, knappt större än en hand, vid synkretsens rand. Vi veta alla, att ju längre vi komma på lifvets bana, desto oftare öfverraskas vi af nya utsigter, nya sinnesstämningar, nya vä senden, .om hvilka vi aldrig drömt eller hvilka vi åtminstone aldrig sett förverkligade. En dylik uppenbarelse hade kommit till Reine den dagen då hon gjorde bön vid kejsarinnans graf. Hon hade sett sina hemligaste tankar, sitt hjertas undertryckta oro, så att säga, förkroppsligade framför sig. Den syn hon såg hade sökert betydt mindre än intet, om ej de känslor funnits som föregått den. Men nu — der stod Dick bland dessa frasende sidendrägter och dyrbara peilsverk och Catherine vid hans sida — hvad hade Reine gemensamt med dessa? Ingenting, ack, ingenting annat än sin stora kärlek, sin varma kärlek. Så stor och så varm var den, att hon stundom tyckte att den ställde henve utom allt annat i verlden; så stor var hennes kärlek, att den blef henne en börda och en plåga, ty hon kunde icke uttrycka den. Ibland tyckte hon kvappt att den var en del af henne sjelf. Den föreföll henne som någonting utifrån, fjerran ifrån störtande fram emot henne. Hon kunde blott med fruktan och bäfvan offra den på altaret inför en ökänd Guä. Tyvärr! Dessa tysta