Aftonbladet – 30 oktober 1867, sida 2

batliga tanken. Reine stod der med torra ögon och bleka kinder, och såg än på Dick, än på Petitpåre, som åter satt hopkrupen vid spiseln, emellanåt skakande på hufvudet. ?Kunde du komma nu?? fortfor Dick. Icke i afton, min herre, afbröt Chråtien utan att se sig om. Reine har gått långt och är trött. I morgon kan hon besöka fru Fontaine.? 4 Hvar är hon?? frågade Reine med ett egendomligt, likgiltigt tonfall, och började knäppa igen sin kappa. Petitpåre ryckte på exlarae. Visste han ej nu att det var låfängt att försöka tvinga henne? I nästa ögonblick gingo. Reine och Butler tillsammans öfver den mörka gården. Jag skall skicka Dominique med kärran efter dig?, ropade Petitpåre i dörren. Reine, du hade gjort bättre i att stanna hemma.? De kommo ut på den vida slätten. Der rullade dimman och steg upp emot molnen; mörkret sänkte sig som en slöja. De gingo ett stycke utan att vexla etWord; Petitpere stod en stund och såg efter dem, ehuru deras dunkla gestalter knappt kunde urskiljas i mörkret. Reine försökte jaga bort hvarje tanke på annat än det närvarande ögonblieket, detta nu, som för andra kunde synag mörkt och kyligt och fullt af tvifvel, och som dock för dem fylldes af omedveten och outsäglig förtjusning, ty gingo de ej arm i arm i den tysta, dunkla qvällen?... Och dock undrade de båda om det var verkligheten som gjorde dem lyckliga eller bott ett sken af hvad som en gång kunde hafva varit sannt. (Forts. följer.)