Aftonbladet – 28 oktober 1867, sida 3

. uppdrag förfors efter precist samma grunde! Man var så beskedlig, att det icke kom ifråg , Jatt vara rättvis. Underordnade, som nec r) lagt förtjenstfullt arbete i sitt kall och sor -I bordt anses sjelfskrifna till att sköta en le 1 dig blifven högre plats på eget ansvar, ting . vid inträffade ledigheter till sin öfverrask jning erfara, att den bättre platsen icke n kunde anförtros åt den bäst meriterade, enä Jen person, som förolyckats i någon anna verksamhetsgren, skulle, utan synnerligt af Iseende på subjektets lämplighet, hjelpas JUti detta, om man så vill godhetsfulla und seende, låg en maning för ungt folk att ick sky skuldsättning. Många hade just blifvi Thjelpte emedan de varit skuldsatte och de innebar således ingen olägenhet att ådrag: sig skulden. Några ord torde böra särskildt egnas å den felaktiga uppfattning, som många för män och arbetsgifvare låtit komma sig til last. Det ansågs nemligen klokt att tillåt uttag i förekott?. Man trodde sig hafvi Ide skuldsatte underhbafvande bättre i sin: händer, derför att man var deras fordrings egare. Ban lärde de arma menniskorna at äta upp sitt arbetes resultat, innan arbete hunnit verkställas. Det har funnits egen domar, vid hvilka ingen enda arbetare ståt skuldfri uti egarens böcker. När sådan missbruk fått inrota sig, inträder en hopp lös likgiltighet och huru egkulle det vä kunna vara annorlunda. Vore man i till fälle att anställa jemförelse emellan tvenne likartade och lika stora egendomar, dervid den ena egaren liberalt utlemnat för. skotter; men vid den andra egendomen den åsigt sökt göra sig gällande, att hvarje arbetsför person, som icke eger annat at! lefva på än sin goda vilja och sin arbetskraft, icke allenast bör vara skuldfri utan derjemte innehafvare af sparbanksbok, uti hvilken äfven de minsta insättningar bära vittne om ett allvarligt bemödande att sjelf tänka på sin framtid, så tro vi, att vid den sistnämnda egendomen skulle erhållas af en lika talrik personal kanske dubbelt så godt arbete, som vid den förstnämnda, hvarest skuldsättningssystemet blifvit infördt. Så öfvertygade om felaktigheten af skuldsättningssystem bland underhafvande äro vi, att det förefaller oss som om det skulle blifva en vinst att efterskänka dylika fordringar blott för att kunna få begynna ny räkning efter sundare grundsatser. När är då skuldsättning berättigad? Och huru skulle det väl gå med alla låneinrättningar, i fall man afstod från vanan att göra skulder? Det välstånd, som ofelbart uppkommer när man mera allmänt vaktar sig för skuldsättning för konsumtionsbehof, skulle ganska sannolikt bereda tillfälle till en ökad utsträckning af sunda affärer. Man skulle låna, för att, jemte eget kapital vidga fältet för sin verksamhet; man skulle låna till inköp af artiklar, som man trodde sig kunna med vinst åter försälja. Denna varuomsättning och det arbete, som beredes af väl genomtänkta företag, skulle gifva en jemnare och med mindre risk förknippad penningrörelse tillräckligt mycket att göra. Vi fästa oss särskildt vid den omständigheten att de företag, som utföras, må blifva gagnande och gifva vinst. Det föreställningssätt har blifvit mycket allmänt, att blott arbetsförtjenst kan beredas, så är det likgiltigt hvad som åstadkommes. Detta är ett grundligt misstag och ganska oemotsägliga bevis kunonva anföras derpå, att lönlösa företag, äfven då de gifva tillfälligt arbete, vanligen medföra så stora olyckor och rubbningar i bestående förhållanden, att det hade varit bättre om de aldrig blifvit påbörjade. Först och främst förstöres större eller mindre kapital, och kapital är ju intet annat än verkstäldt arbete. Men genom att förstöra redan samladt kapital, minskar man landets kapitalstyrka, hvaremot då ett kapital användes uti något lönande företag, uppkommer derigenom en tillökning i kapitalet, hvarigenom en ytterligare tillökad arbetsförtjenst kan beredas. Det är således att beklaga, då hufvudlösa företag med storartade tillrustningar bringas å bane. De arbetare, som icke kunna bedöma sjelfva företagets ihålighet, finna en dag sina billigaste anspråk besvikna, då de i stället för tt vara ordentliga underhafvande, blifva kallade, att såsom fordringsegare för verkstäldt arbete uppträda vid sin f. d. privcipals konkurs. Här har funnits åtskilliga större företag, i hvilka utländska kapitaler blifvit inledda. De utländska kapitalegarne hafva i de flesta fall icke ingått i svenska företag för att med ihärdighet och sakkännedom erhålla en större eller mindre årlig afkastning af på svenska företag nedlagdt kapital, utan de bafva vanligen hyst förhoppningar, att genom en tillfällig prisstegring anamma en spekulationsvinst och komma ifrån alltsammans inom en mycket kort tid. Med dessa spekulanter, som vilja förtjena pengar utan arbete, hafva vi ingen medömkan. Men i atlandet gör man sig icke reda för verkliga örhållandet, utan man yttrar i allmänhet, att. ?på företag i Sverge förloras pengar?, och af dessa yttranden lida både vår naionalkredit och vårt anseende såsom ett slokt och hushållsaktigt folk. Det är såedes vida bättre om likartade företag helt ch hället uteblifva, än om de efter att afva beredt en tillfällig arbetsförtjenst enlast efterlemna ruiner. Om det är obestridligt, att benägenheten ör skuldsättning varit ganska stor, ja så tor, att den med skäl kunnat kallas ett rappsteg till fattigdomen?, särdeles då lånen ipptagits för att tillfredsställa stundens beof eller njutningar, så synes det oss, som mm den enda utvägen att komma till nåsot bättre, skulle vara en förening af srbetsamhet och sparsamhet. Vi hafva troti ss märka att steg bbfvit tagna på denna äg, och vi hafva gladt oss deråt, väl veande att ?Rom ej byggdes på en dag?. )lika tänkande tro sig finna en lisa för det mda, hvars tillvaro icke kan förnekas, geiom att begära eller snarara fordra skydd och : jelp. Det ena som det andra äro blott olika amn för samma sak, nemligen: understöd. Skilnaden är blott den, att de, som begära imderstöd i form af skydd, förebära: det Ilmänna bästa? och ej sin egen fördel, hvarmot de, som begära understöd i form af sjelp, skylla allt på sina olyckor. Om dessa naximer skulle vinna en vidsträektare tillämpnivg, veta vi sannerligen ieke hvem l: len mäktige är, som skall gifva dessa un: lerstöd. Staten förmär det icke, ty beKe RR AA ee