Aftonbladet – 25 oktober 1867, sida 2

årig ana då de skickade efter mig... ack! ack I? Då Barbe och hennes matmoder kommo till byn, voro dess invånare redan irjirelse. Dagen efter stormen hade begynnt med strö ande solsken, ehuru stora berg af moln ännu lägo qver vid horisonten. Dörrarne voro öppna nästan öfverallt i byn, folk kom och viek, halfklädsa barn tittade fram, de tidig: axterna i trädgårdarne badade i solljus. Till och med fru Poties stod utanför sin ännu icke öppnade bod. Hon stirrade på gref. vinnan, som för första gången visade sig offentligt utan Bina friserade lockar. Ni har väl hört nyheten, fru grefvinna?? ropade hon. ?De komrmv hem i vatt. De hade lyekats komma i land vid S:t Laurent. Det är ett underverk 1 Från den branta backen vid Fontaines hu: kunde grefvinnan ee huru f lket hvimlade likt myror på stranden, för att samla den skörd som stormen kastat upp påland. Nanon hade sin stora korg full afdet väta gräset, vagnar lastade med de länga rankorna vullade långsamt bort. Statkars Catherine sög också detta, ty hon var tidigt vaken, och undrade hvad det betydde att hon sög facklor tända vid stranden. Vakece man också der? Det mörka sjögräset föreföll henne som ett stort bärtäcke uppkastadt ur hafvet, och hon vände sig bort med ett stygn ihjeriat och eu hbalfqväfd klagan. Hon ver rädd att hafva väckt Toto, som sof i en stor länstol, men det stackars barnet rörde biott litet på sig, och somvade strex igen. Mot middagen började stormen åter rasa, -å förfärligt, att fru Fontaine mäste läta stänga luckorna för fönstren och bränpa !jus hela degen. På tredje dagen blef det lugnt, och stackars Fontaine lades i sin graf. (Forts.)