Aftonbladet – 25 oktober 1867, sida 2

flöt på vattnet och dödea bade omedelbart följt på detta slag. Verms, enfeldiga bjerta! Så barnslig, så löjlig, så säker på sig sjulf, så öm, så omsorgsfull om andra! Hen kunde Psinima som en fisk7, hade han sagt till någon. Det paesade icke honom att hålla sig undan då andra vågade lifvet?. Ironien är tystad, ringheten blifver bekrönt med herrlig ting, då den stora våg som kastade Fontsine upp på den för oss alla okända stranden, kommer för att skölja bort den ena elter den andra af ose. Några af dem, som ofta skrat:at åt honom, stodo nu utanför hans dörr med tårfyllda ögon -— några som hade bedit ifrigare, kännt djupare, kenske lifligare förstått och uppfattat lifvets och dödens stora hemligheter, än detta enfaldisa sinne, etodo bäfvande och tysta när de tänkte på honom. ty han var ou visare än de. Älska din nästa säsom dig sjelf, lyder lifvets gudomiga lag, och om någonsin en menniska uppfyllie detta bud, gladt och anspräkslöst, så var det Fontaine. Han hade gjort sitt dagserbete muntert, vänligt, uten minsta knot; han hade arbetet medsu dagen var och ditt i sitt kall. Tidigt dagen efter stormen, vaknade grefvinnan de Tracy ur en orolig fömn, helt upprörd och betryckt. Hon kunde ej sofva ängre; hennes nerver hads blifvit så skasade af föregående dazens förfärliga händelser, af åsynen af den stackars lilla enans fasa och förtviflan. Den goda slottsrun längtade att få vara henne till nytta, nen Catherine hade bedt benne gå, bedt utt blifva lemnad allena. Stackars grefvinna! Hela den långa nat. en hade hon tänkt, undrat, gjort sig föreoråelser, sörjt med sin väninna, darrat och jort sig nya förebräelser. Om hon bara